Senaste inläggen

Av Emelie Ederfors - 20 januari 2014 15:44

Hela helgen har jag spenderat i Landsbro och nu tänker ni säkert: Landsbro, varför skulle man vilja spendera en hel helg i en byhåla som Landsbro?! Medan andra, dom fåtal som ser Landsbro som en världsmetropol och mittpunkten i hela Sverige (kanske hela världen), gratulerar mig till en toppenhelg. Till er som undrar vad jag gjorde där så kan jag säga att jag var där som målvaktstränare på en utvecklingscamp för tjejer (U13-16) och till Landsbroälskarna kan jag säga att jag har haft en toppenhelg.

En sak som slog mig när jag parkerat vid ishallen och var på väg in var att det alltid är samma sak, ingenting har hänt sedan jag som nybliven tonåring åkte iväg på mina första hockeyläger med tjejer. Föräldrarna är förväntansfulla men jag tycker nog att man kan urskilja två sorters hockeytjejsföräldrar. Det finns dom som ser dom här lägrena som ett kliv på karriärsstegen och endast den bästa behandlingen av dottern är gott nog: min flicka ska bli Sveriges nästa Maria Rooth. Den andra sortens föräldrar tycker bara att det är jättekul att just deras dotter får vara med på något sånt här - träffa likasinnade tjejer från hela södra Sverige men framför allt, vara på is en hel helg! Spelarna är spända, flera är nervösa av flera olika anledningar, några rent av oroliga. Än en gång såg jag det i föräldrars och spelares ögon när jag kom in i Borohallen. Jag har sett det i min mammas ögon för år och dar sen men även i min egen spegelbild.

Jag hoppas att helgen var lika givande för spelarna som den var för mig. Det är så otroligt berikande att få dela med sig av sina kunskaper om hockey i allmänhet och målvaktsspelet i synnerhet. Jag tror även att tjejerna var rätt så trötta efter en helg full av ispass, fys, teori, tester och match men jag kan säga att det tar på ledarna med. Jag var totalt slut när jag kom hem och fick tvinga mig upp på cykeln för det inplanerade intervallpasset. Avslutningsvis vill jag tacka alla spelare och ledare från Landsbro samt endorfinerna som kickade in under träningen och åter gjorde mig pigg.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 17 januari 2014 08:58

Jag har många gånger i mitt liv sovit på platser för första gången. Det har varit hotellrum i fjärran land där allt som behövs är en säng, ordentligt med mat på materialarns rum och en TV med lite NHL-hockey. Det har varit liknande inrättningar där syftet har varit att man ska vila upp sig, njuta av god mat och bli som en ny människa. Alltför många gånger har jag sovit på en plats för första gången efter att ha burit banankartonger, kånkat på stora möbler och lagt mig i en ihopmonterad säng på en boplats där det råder fullständigt kaos. Just den här gången kanske det inte längre råder fullständigt kaos utan mer ett organiserat kaos men känslan och tankarna innan jag somnade in var dom samma. "Jaha så låter det i byggnaden när det blåser" och "nu knakade det i golvet". Unikt för den här gången var att tanken: tänk om det spökar här? Tänk om garderobsdörren öppnas och det kommer någon gående genomrummet med släpande steg och en rasslande kedja. Emelie, skärp dig nu och om du somnar med en gång så märker du ju inte om det går någon genom ditt sovrum. Och efter det somnade jag rätt så omgående.

Igår var det återigen dags för lite träningstips på radion. Det fanns inte med i några kursplaner eller ens någon av dom tegelstenar till läroböcker från Dalhousie University men varje gång någon PT eller träningsexpert ska lära "vanligt folk" om träning spetsar jag öronen till max och fokuserar för att leta vetenskapliga felaktigheter vad gäller träningsfysiologi och anatomi. På radion gjordes det rygglyft när jag likt en fladdermus snappade upp: "Allting man känner det är där man är lite svag" och vidare någonting i stil med att om du känner av när du gör en övning måste du träna på det. Så när jag kör benböj med ca 60 kg på stången eller har stått i 90 grader i dryga fem minuter och känner det i låren, betyder det att jag har svaga benmuskler. Nu vet jag inte hur mycket neurologiskt dom hinner lära ut på PT-skolorna men om man inte känner av någonting alls när man gör en styrkeövning så borde man nog låta en doktor kolla upp det lite grann. En piskande pekpinne till "träningsexperter" som inte lärt sig att tänka efter innan man ger råd till folk om en så viktig sak som vår hälsa.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 14 januari 2014 14:10

Under min långvariga karriär som puckmotare har jag ibland tänkt på vad "vanligt folk" tänker om oss målvakter och varför man väljer att ställa sig i mål. Varför bli målvakt när man blir sågad längs med fotknölarna för minsta lilla blunder? När man måste bära runt på den där stora, tunga och fruktansvärt otympliga utrustningen? När minsta lilla felaktiga position av t.ex arm leder till ett stort och ofta ömmande blåmärke? När man efter en omöjlig räddning får som mest några oengagerade klappar på benskydden som uppskattning?

Då är det väl bättre att bli utespelare? Det ska ju till en riktigt stor tavla för att någon ska höja på ögonbrynen och ifrågasätta ens kompentens på planen. Trunken med utrustning kan man nästan lyfta med ett lillfinger och ombytet borde inte ta längre än fem minuter, jämfört med dryga 20-25 minuter för dom där långsamma målisarna. När man uppnår det ultimata målet som utespelare, vilket för dom flesta är att göra mål, får man lyfta armarna i luften, skrika ut sin glädje, kanske även en sedan länge inövad gest för att avsluta euforin med en gigantiskt stor gruppkram och att high-fiva med ALLA i laget. Det låter ju nästan för bra för att vara sant!

Ja du varför bli målvakt... Kanske för att samma spelare kan ena matchen rädda ett helt lag för att andra förlora matchen för ett lag och att skillnaden mellan att bli hjälte eller syndabock är en väldigt tunn linje. Känslan av att vara hjälte och rädda ett helt lag är helt obeskrivlig! Som målvakt måste man både vara uthållig men samtidigt explosiv, smidig men samtidigt stabil, teknisk men samtidigt instinktiv, realistisk men samtidigt helt orädd.

Men som det gamla ordspråket säger: omväxling förnöjer. Någon match ibland som utespelare är nog inte helt fel. En nytändning!

Av Emelie Ederfors - 9 januari 2014 14:00

Media har den senaste tiden svämmat över av skadade idrottare. Lindsey Vonn tvingades kasta in OS-handduken på grund av sin korsbandsskada, ett av Sveriges största medaljhopp i Sotji, Johan Olsson, är revbensskadad och flertalet av våra NHL-stjärnor brottas med den ständigt oroande skadan hjärnskakning. Den största rädslan för en idrottare oavsett nivå är nog att bli skadad. Igår var olyckan framme; jag åkte iväg till gymmet.

Jag körde 45 minuter på löpbandet, det var inga som helst problem. Likaså körde jag benböj 20x3 med 30 kg på stången och flertalet andra benövningar utan några bekymmer. Men i omklädningsrummet hade det gått väldigt snett. En fet Audi-bilnyckel med medföljande Canada-nyckelring rakt på en barfota pektå. Inombords svor jag en lång ramsa: AJ! S-n, h-e, j-a skit! Något i den stilen.

Imorgon var det tänkt att jag skulle åka till Hälsans Hus igen som jag brukar göra på fredagar. Tyvärr blir det inte så men det är inte min något blå-röda pektå som sätter stopp för mig. Vissa fredagar är inte som vanliga fredagar. Vissa fredagar vill man kanske bestämma över musiken helt själv när man tränar. Vissa fredagar kanske man inte vill höra Ramstein eller hoppe-li-hopp musik på gymmet. Vissa fredagar släpper Bruce Springsteen nytt album. Just den här fredagen släpps High Hopes. Bruce, give me help. Give me strength. I got High Hopes (of the new album)!

Av Emelie Ederfors - 8 januari 2014 08:52

I helgen som gått har jag haft några roliga upplevelser men tyvärr har det varit flertalet gånger som jag har fått sucka och tänka: aldrig får man vara riktigt nöjd.

Lördagen började med att jag nöjt kunde sätta upp dom första våderna i kontoret. Sedan blev det en biltur till Karlskrona med Bruce Springsteen på högsta volym och en nöjd Emelie som sjunger med. En vinst på planen med KHK gjorde mig också väldigt nöjd. Medan vi krigade på och spelade smart i Telenor Arena vann Juniorkronorna sin semifinal i JVM. Det blir final på hemmaplan; kan man bli annat än nöjd?! Sedan vände det. Hemma igen efter matchen satt jag och såg på när Canada slarvade bort sin finalplats. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

På söndagen torskade Canada i bronsmatchen och Sverige förlorade en nervkittlande final mot Finland efter ett snöpligt och kanske lite onödigt mål i Sudden. Det som skulle bli en härlig guldfest efter ett lyckat JVM-arrangemang i Malmö med många nöjda människor blev bara... blaha. Aldrig får man vara riktigt nöjd! MEN, under samma dag hann vi tapetsera färdigt kontoret. Så, alltid får man i alla fall vara lite nöjd!


Riktigt nöjd utan mer fundersam blev jag över Bo Franks uttalande om att dom två största klubbarna i Växjö inte (som det verkar) har något damlag. När Lakers stoppade sitt damlag för några år sedan hördes det inte jättemycket från den käre moderaten men nu när det här med Öster inträffade blåste han i stora varningstutan. Är det så att han anser att EN gång är INGEN gång när det gäller diskriminering av kvinnliga idrottare? Eller är damfotbollsspelare mer värda än damhockeyspelare och fotboll är mer kvinnlig än hockey; fotboll är en sport som kvinnor ska hålla på med? Eller är det så att Bo Frank är mer bundis med någon eller några i styrelsen i Lakers och inte kunde gå ut och kritisera dom när Lakers stoppade damlaget?

Hur som helst är jag väldigt onöjd om nu både Lakers och Öster står utan damlag. Ja ja, man får väl aldrig vara riktigt nöjd.

Av Emelie Ederfors - 3 januari 2014 20:22

Igår fick jag äntligen tummen ur, ja ni vet vad; jag och mamma satte oss i bilen för att åka till Malmö. För första gången skulle jag få se junior-VM live (den roligaste hockey som går att titta på). För första gången sedan en betydlig uppfräschning skulle jag få besöka Malmö Isstadion. För första gången sedan jag blev "kanadensare" skulle jag få se Team Canada inta isen. jag har hört mycket gott om Malmös VM-arrangemang och jag måste säga att dom införlivade mina förväntningar.

På grund av jobb, ett lite för långt IKEA-besök i Älmhult och kanske det faktum att Malmö är en ite för stor stad var vi lite försenade och kom först när drygt halva första perioden hade avklarats. När vi öppnade dörren till rinken möttes vi av ett stort rött hav! Nå ja, det kan ju vara schweizare också kan man tänka lite naivt men ganska snart insåg vi att det inte kommer skanderas några schweiziska hejaramsor. Vad som kändes som miljoner flaggor blandades med lönnlövsprydda utstyrslar. Vissa mindre snygga men ändå mer speciella än andra. Vill ni ha bevis på Canadas dominans på läktaren finns det ett intressant reportage på SVT:s spotsida.

Efter en match med samma underhållsvärde som dom 2580 i publiken kunde vi 2500 kanadensare på läktaren pusta ut, vifta med dom röd-vita flaggorna men framför allt stämma in i Oh Canada!

Finns det ändå några tvivel om vilket som är hockeyns hemland kan jag bara säga: gå och se Canadas semifinal imorgon. Hockey is Canada's game!

Av Emelie Ederfors - 28 december 2013 16:40

Igår såg jag första avsnittet av miniserien om Fröken Friman på SVT. En otroligt bra serie om kvinnornas kamp och situation för hundratalet år sedan med en strålande Sissela Kyle i en av huvudrollerna. Förvånad satt jag nermyst i soffan och insåg hur kvinnosynen och hur kvinnorna behandlades förr i tiden. För så ä det ju inte idag? Idag visar väl alla män respekt gentemot dom av det kvinnliga könet? Det kan jag väl inte direkt säga med tanke på att jag satte julmatsresterna i halsen när jag hörde om Zlatans uttalande. Denna Zlatan som man först tyckte bara var en kaxig och dryg uppstickare men för att sedan bli totalt charmad av hans leende och obegripliga både dialekt och svar på tal gentemot journalister. Nu är han tyvärr nere på botten i mina ögon.

Jag blir förbannad om inte till och med ursinnig eller rosenrasande när två av dom största stjärnorna i landslaget uttrycker en total brist på respekt gentemot sina jämlikar. För det är så det är; alla fotbollsspelare är jämlikar oavsett kön. Damlandslaget i fotboll har gjort samma, om inte mer, uppoffringar och lägger ner lika mycket tid och energi på sin idrott. Det är ingen skillnad på damlandslaget och herrlandslaget. Dom lever och andas en idrott, en idrott som dom båda två älskar. Det verkar som Zlatan helt har glömt bort att damerna också får slita på gymmet, köra intervaller m.m för att kunna prestera på planen. För Zlatan verkar det bara handla om kronor och ören vad gäller fotbollslandslagen, som om pengar skulle vara något orosmoln för honom. Med den lönen skulle väl han nästan på egen hand kunna hålla fotbolsförbundet under sina magnifika vingar.

För att spä på med ännu mera agg gentemot Zlatan blir jag väldigt förvånad över uttalandet han gjorde om att jämföras med Sveriges bästa damspelare. Han måste vara väldigt instabil och otrygg i sig själv om han blir kränkt, bestört och ledsen över att jämföras med en av världens absolut bästa spelare på damsidan.

Av Emelie Ederfors - 22 december 2013 20:18

När jag flyttade från den fina staden Eskilstuna fick jag ett löfte från min hjälpsamma mamma att jag skulle få lagra mina möbler och alla saker i biblioteket på övervåningen i Kulla tills dess att jag hittade det där idylliska röda huset på landet. Sagt och gjort; mellanlagring #1 var ett faktum. Men vi insåg ganska snart att allting inte skulle få plats så jag fick ställa några banankartonger i skrubben intill biblioteket. Alltså mellanlagring #2. När inte det heller räckte fick vi belamra mitt sovrum med trådkorgar och väskor så att det i princip bara har varit en gång från dörren till sängen och en till garderoben. Mellanlagring #3. Månaderna gick och flera shopping- och fyndturer gjordes vilket ledde till att jag var tvungen att hysa in lite saker i en annan skrubb på övervåningen. Jajamen, mellanlagring #4. Pricken över i var när jag fick ärva mammas kökssoffa eftersom hon inte kunde ha den i sitt nya kök. Vart kan jag ställa en liten kökssoffa till drömhuset dyker upp? Mammas hobbyrum där bland annat symaskinen huserar fick bli lösningen. När jag i början av november kommer hem med två Ullaredskassar storlek hockeytrunk var mellanlagring #5 ett faktum.

Jag vet inte hur många gånger under mitt provisoriska uppehälle hos mina snälla föräldrar jag har funderat på vart jag har en viss sak. "Jag undrar vart mitt iPodarmband är?" "Ah, det är i MELLANLAGRINGEN!". Mamma har kunnat säga: vart har du den där snygga scarfen du köpte i Canada? Den är i mellanlagringen! Någonstans bland bråte, banankartonger, papperskassar har det ofta funnits något viktigt som jag har behövt. Så kom då dagen när mellanlagringen skulle upphöra för en absolut sista gång. En lagom full Iveco och en knökfull Skoda i lördags och ungefär lika mycket idag. Grannarna måste ha undrat vart jag har fått plats med ALLA dom där grejorna.

Det enda positiva som jag kan komma på just nu med mellanlagringen är alla dom fynd jag har gjort igår och idag. När jag har packat upp har jag hittat ca tre årsförbrukningar av shampoo och balsam, två jättefina skålar som jag hittade i sommarstugan i Rissna i somras och en jättefin jultallrik som jag köpt på Indiska någon gång när jag var i Stockholm. Passande så här till jul blev jag som ett barn på julafton varje gång jag hittade något inpacketerat i papper som jag inte kände igen.

På frågan om jag kommer sakna min mellanlagring är svaret blankt nej. Från och med nu kommer jag ha ordning på ALLA mina saker med mottot att var sak har sin plats. Och den vet jag vart den är. Då också lite mer specifikt än någonstans i ett berg eller ett myller av saker i biblioteket. Jag tror inte heller att min kära mamma kommer känna någon saknad och tomhet över att hon nu har en HEL övervåning till sina pinaler. Så mitt tacktal idag blir bara: Jag vill tacka min mamma (och pappa) för att jag fick belamra i princip halva deras hus under en väldigt lång tid!

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se