När man har bott och tillbringat en längre tid på två olika platser, i två helt olika länder kan man inte undgå att göra jämförelser mellan dom två. Vad köttfärsen kostar, hur sjukvården fungerar, vad tidningarna skriver om och framför allt hur människorna beter sig. När jag nu igår besökte det berömda varuhuset i Ullared slogs jag av vilken skillnad det är i socialt beteende mellan Canada och Sverige.

I Canada säger man förlåt om man råkar stöta till någon, man säger tack om någon håller upp dörren för en eller om någon släpper fram en  om det är för trångt för båda och man säger ursäkta innan man ber t.ex en butiksanställd om hjälp. En hel dag på Ullared och inte minsta tillstymmelse till det här. En hel dag tillsammans med en massa ohyfsade och ouppfostrade svenskar! Inte ett enda förlåt vid dom oändligt många ihopstötningarna som skedde och när jag, reflexmässigt, sa förlåt om jag stötte ihop fick jag antingen en förundrad blick, ungefär "vad är det för fel på dig då?" eller ett argt blängande. Best och the best var när vi på verktygsavdelningen fick bevittna en dam som på ett gnälligt och oförskämt sätt skriker "HALLÅ!!!" för få en stackars butiksanställds uppmärksamhet. Där och då tänkte jag: snälla ta mig tillbaka till Canada där det finns lite vettigt folk. Kom nu inte till mig och säg att folk var mer uppfostrade och hade mer hyfs förr i tiden - att det bara är dom här ungdomarna som inte kan bete sig. Den här häxan var helt klart medlem i PRO.

Kära Sverige, varför kan vi inte säga förlåt, tack och ursäkta? Kostar det för mycket eller är det för mycket begärt? Egentligen skulle väl alla svenskar skickas iväg till Canada för att lära sig hur man ska bete sig bland folk men borde inte dom här tre enkla orden vara en självklarhet för oss?

Vilken underbar helg jag har haft! Den kan nog likställas med det som "vanligt folk" menar med en lyxig weekend i Stockholm. Den har varit trevlig, underhållande, spännande, lärorik, mysig, intressant och framför allt rolig.Jag har träffat väldigt många inspirerande människor som har tankat mig med energi för att påbörja jobbet med nästa säsong. För att utveckla svensk damhockey, småländsk flickhockey och rekrytering på klubbnivå, både av killar och tjejer. Rekrytera, behålla och utbilda är det som behövs.

Hur gick det ute på isen på Stora Mossen då? Smålands Stålbucklan-tjejer förlorade mot Ångermanland (senare också totalsegrare av turneringen) i kvartsfinalen. Trots flertalet frilägen i första perioden och ett skott i stolpen i andra blev vi nollade av dom. Nära skjuter ingen hare som man säger.

I den första placeringsmatchen mötte vi Södermanland. Efter både full tid och overtime stog det 1-1 och inte ens tre straffar var kunde skilja lagen åt men efter första suddenstraff-omgången kunde dom stöttande föräldrarna med Smålandströjor på läktaren jubla och pusta ut. På andra sidan av läktaren var det inte lika muntert, trots att båda lagen hade bjudit publiken på en väldigt underhållande och välspelad match. Nära skjuter ingen hare som dom säger i Södermanland.

I matchen om 5:e plats stod Västerbotten för motståndet och trots ett stort spelövertag i första perioden blev det förlust med 2-1. Ni vet, nära skjuter ingen hare.

Två förluster till trots, Småland förbättrade sin placering från en åttonde plats förra året till en sjätteplats i år och man ska komma ihåg att Småland har mött guldmedaljörerna i Stålbucklan redan i kvartsfinal två år i rad. Årets Stålbucklanturnering visade verkligen det som är så charmigt med idrotten: det är (extremt) små marginaler, pucken är rund och... Nära skjuter ingen hare.

När vi ändå pratar om harar så kan jag meddela att det igår blev en hare mindre här i världen. Ja, jag och Audin var med om min första viltolycka. Och ska jag vara alldeles ärlig kanske olyckan resulterade i fler än en hare mindre eftersom den som jag tog av daga sprang efter en annan hare och det verkade som dom hade något på gång. Jag kan inte annat än be änkan/änklingen om ursäkt och det finns ju faktiskt fler harar här i världen att ha något på gång med.  

Nu har jag överlevt tre dagar helt utan träning. Klapp på axeln för jag har klarat det utan att klättra allt för mycket på väggarna och jag har heller inte fått klagomål från min omgivning om aggressiva vredesutbrott. När man tränar i princip varje dag är det mycket som blir en vana. Jag kommer hem från jobbet, tar av mig jackan och skorna i hallen, går ut till groventrén och hämtar träningskläderna som hänger på tork. Så igår, en helt vanlig onsdag. Kom hem från jobbet, tog av mig jackan och skorna i hallen, gick ut till groventrén... När jag ser att det inte hänger några träningskläder där inser jag mitt kopiösa snedsteg. "Emelie, du ska ju inte träna nu på tre veckor..."

Nu vet jag inte vad den här lilla incidenten berodde på men jag har två teorier. Antingen är det en form av abstinensbesvär, att få hålla i träningskläderna skulle vara som en tröstande snuttefilt och ett första rop på hjälp: jag måste träna! Eller är det så enkelt att jag har gått ut till den där groventrén så oerhört många gånger nu så att det går med automatik. Ni vet den här mekaniken i hjärnan som gör att man inte behöver tänka på hur man tar sig från bostaden till jobbet. Abstinens eller autopilot, vad tror ni?

Apropå autopilot, finns det ett lag som verkar gå på autopilot. Skellefteå flyger fram mot andra finalen på två år likt en stor mäktig jumbojet. Dom matar på och det ser inte ut som dom behöver tänka när dom är ute på isen, dom bara gör. Det är bara att bocka och buga; tack för allt hockeygodis!

Jag älskar sport. Jag älskar spänningen när två lag gör upp, älskar glädjen som följer en vinst lika mycket som jag hatar besvikelsen som följer en förlust. I SM-kvartsfinalen i hockey spelade mitt favoritlag sedan flera år, Luleå, mot ett lag som jag känner en viss hatkärlek gentemot på grund av vissa (trevliga och) mindre trevliga erfarenheter av, Växjö Lakers. Ni vet säkert vad resultatet blev. Besvikelsen var enorm och i flera dagar efter sjätte matchen var jag förbannad, ledsen och arg. Trots denna ilska över att Luleå hade förlorat känner jag inget hat gentemot Lakers-supportrar och det finns inte på kartan att jag skulle vilja slå någon i huvudet bara för att denne bär Lakers färger. Även om jag kan vara väldigt involverad och passionerad när det gäller sport får jag ständigt påminna mig om att sport bara är en lek. Det är inte blodigt allvar.

Tyvärr blev fotbollen just blodigt allvar i samband med premiären av Allsvenskan 2014. en uppklädd man på väg till match blir nerslagen. Finns det verkligen människor som önskar livet ur någon annan bara för att den personen har andra färger på tröjan, ett annat märke på bröstet? Och är det bara inom sporten eller skulle en person med DSV-tröja kunna tänka sig att bruka våld mot en person med DHL-tröja? En mer sannolik förklaring är att det finns, ursäkta uttrycket, rötägg som gömmer sig bakom en fotbollslogotype för att kunna bete sig som svin.

Inte nog med att dödsmisshandeln var en tragisk händelse, jag blev riktigt förbannad när jag såg tv-bilderna från matchen när Djurgården-supportrar tar sig in på planen och matchen får brytas. Tror ni verkligen att er avlidne kamrat hade velat att det skulle ske?

Nu när jag har retat upp alla Djurgårds-supportrar får jag väl avsluta inlägget med att hylla en Djurgårdare. Tommy Söderström, hockeymålvakt i bl.a Djurgården, vann sista deltävlingen och är klar för final i Mästarnas Mästare. Och kom inte till mig och säg att hockeymålvakter är lata och otränade. :-)

Den här veckan innebär säsongen 13-14:s sista träningsvecka för min del och det är inte utan att man kan dra jämförelser mellan veckans känslor och upploppet av ett travlopp. På något vis är det som att kroppen har aningar om att det snart är semester; övningar som jag tidigare under säsongen inte får träningsvärk av har jag dom här senaste veckorna haft ont av. Jag får lättare träningsvärk och den håller i sig längre. Kroppen är nog som en travhäst på upploppet där det finns exempel på hästar som släpper förbi dom andra och egentligen bara vill bryta loppet. För att inte berörda krakar ska känna sig träffade säger jag bara Momarken avdelning 6. Hästen kanske inte alls vill springa runt på en bana utan bara stå i en box, äta sitt hö med täcke på sig och bli ompysslad av en nynnande skötare. Det var kroppen, knoppen däremot kan liknas vid kusken med piskan i högsta hugg. "Spring, ta dig i mål, fuska inte, avsluta på bästa möjliga sätt!".

När nu 3 veckors träningsfritt närmar sig med stormsteg jublar kroppen; ta det lugnt och skönt, äta gott och vilan från träning är som att bli ompysslad. När knoppen hör talas om tre veckors träningsfritt åker piskan fram; "det betyder att du har dryga 9 timmar extra per vecka som ska läggas på renoveringen".

När vi ändå är inne på temat med travhästar kan jag inte undgå att nämna helgens travupplevelse. Utan att avslöja hur det gick för oss med vårt spelande tycker jag att det är fruktansvärt upphaussat med vinnarna och ATG öser pengar över dom som lyckas pricka in ettorna i loppen. Men vadå, det är väl exakt lika svårt att pricka in den som kommer tvåa i både DD1 och DD2?

Den gångna helgen var den första helgen på väldigt länge som jag inte hade någonting alls inbokat i kalendern. Slappa och zappa i soffan eller sitta ute i en solstol och läsa en god bok. Nja, inte när man är nybliven husägare. Jag fick redan innan köksprojektet drog igång lite onda aningar att det har gått lite tvärs över eller vad sägs om 30+ halv-islagna spikar i en snedgarderob eller varför inte en golvlist i taket? När vi nu i helgen har slitit bort alla skåp i hörnet där diskbänk och spis är fick vi några mer eller mindre trevliga överraskningar. Sockeln är fastsatt i en regel som i sin tur är spikad (!) i betonggolvet. Köksfläkten var inte fastmonterad utan bara fastkilad mellan två skåp. Skåpen var ihopsatta med tre spikar som var krökta på andra sidan. Och allting var spikat - i golv, i tak, i vägg. Hade dom som gjorde köket för fyrtiotalet år sedan en skruv lös som inte insåg vilken utomordentligt bra uppfinning skruven är eller ville dom slå spiken i kistan med inställningen att det här fina senapsgula köket med skåp i alla möjliga olika storlekar ska sitta till jordens undergång.

När det var som mest motigt igår ville en del av mig bara sätta mig demonstrativt på golvet och vråla: kosta vad det kosta vill, jag plockar in hantverkare för att få det gjort! Då vaknar Envisa Emelie som bestämt säger: har du sagt att du ska göra någonting, så slutför du det. Och när det var som mest motigt tog vi paus från "eländet" för att tröstäta lite våfflor så här inför Våffeldagen. Idag är jag redo för nya utmaningar. Dags att slå spiken i kistan!

I tisdagskväll kunde jag äntligen ställa in matvaror i mitt skafferi och nu när etapp 1 och 2 av 4 möjliga av den lilla köksrenoveringen är klar gick jag hela gårdagen och trånade efter att få sätta tänderna i, eller rättare sagt kofoten i, dom där 70-talsskåpen med senapsgula luckor som än så länge belamrar etapp 3 och 4. Helst skulle jag bara vilja skita fullständigt i jobb, träning och mat för att bara vara hemma och kötta, MEN... Igår var det ju även damernas SM-final i hockey som vår kära statliga television behagade visa på SVT24. Jag vill riva kök men jag borde nog som fantast, rebell m.m av damhockey bänka mig framför tv:n för att se flera av mina gamla lagkamrater och även adepter.

Eller var det tvärtom? Jag borde vara hemma i "Baggis" och renovera köket så jag blir färdig någon gång men jag ville bara ta en slappardag och päsa i soffan framför hockeyunderhållning på hög nivå?

Det blev soffan för min del igår och trots att besvikelsen från ett övergivet kök slog mot mig när jag kom hemtussande vid halv elva-tiden ångrar jag inte en sekund att jag slog på SVT24. Vilken match - den hade allt! Dramatik, känslor, spänning, underhållning och den, hittills, bästa inramningen.

Äh, vi kör ris och ros idag:

Dagens ris går till Sveriges Television. När det var dryga FEM minuter kvar av matchen och det är oliiiiiidligt spännande med likaläge byts bildrutan till en överdrivet klämkäck Richard Olsson som presenterar deltagarna i en REPRIS av Vem vet mest. Först och främst, vem avsatte bara två timmar för en SM-final i hockey? Hur många gånger har en match, TV-puckshögen, segerintervjuer och prisutdelningen fått plats på mindre än två timmar? För det andra: Om nu SVT hade fått rättigheterna till vinter-OS skulle då tittarna tvingas titta på nästan två minuter av Vem vet mest när det är upplopp av en spännande OS-match?

Idag blir det två olika rosor. Den första till domarinsatsen och den andra till publiksiffran. 3449 st. Smaka på det! Det smakar som nybakade scones i ett nyrenoverat kök!

Det känns som det var månader sen som jag klädde upp mig och så var det ju äntligen dags för fest i lördags. Då slog jag på stort; sminket, snygga kläder och som pricken över i - högklackade stövlar. Jag hade jättetrevligt på festen men det är nog som ordspråket säger: Är huvudet dumt får kroppen lida. När jag strax innan ett kom hem och tog av mig snyggstövlarna så såg halluxen sin chans att protestera högt. En svidande smärta på utsidan av stortån och den närliggande leden.

Dagen efter började solen så smått titta fram och det stog löpning i träningsplaneringen. Det hade kunnat vara en perfekt dag för att snöra på sig skorna och springa en runda i skogen. Tänkte jag... Halluxen var av en annan åsikt, så vi fick göra en kompromiss. Jag fick träna och halluxen slapp plåga sig igenom en löprunda. Med andra ord satte jag mig demonstrativt och med bitter min på motionscykeln. Som tur var hinner man ju tänka rätt så mycket när man sitter och cyklar och jag kom fram till en sak. Behandlar jag min kärringtå illa så behandlar kärringtån mig illa. Efter cyklandet satte jag mig med min "rehab-kula" och masserade undersidan av foten och det har jag lovat mig själv att jag ska göra oftare. För Halluxen tackade mig efter passet genom att inte smärta så förbannat. Det låter som det perfekta nyårslöftet och så får det bli - bara något försenat.