Jag har dom senaste dagarna gått och funderar på den har stora frågan i livet; "vad är lycka?" Är det när Postkodlotteriet kommer med en check på en miljon och dessutom en splitter ny bil? Jo visst. Är det när man vinner SM- eller VM-guld? Helt klart. Är det när man sätter nytt personligt rekord och fullkomligt slaktar det gamla i stående längdhopp? Jo precis. Men det som har slagit mig är att det kanske inte behöver vara så stora händelser för att känna lycka.

Köket nämns ibland som husets viktigaste rum och kan liknas vid ett hjärta som håller människokroppen levande. Dom senaste veckorna har det på just den platsen i mitt hem varit totalt kaos och det borde väl då kunna liknas vid ett hjärtproblem. Även om det bara ca 300 gram av människokroppen som inte fungerar korrekt så påverkar det hela kroppen.

Med föräldrarnas köksrenovering för bara ett år sedan i färsk minne vet jag att en renovering av husets viktigaste rum påverkar det dagliga livet markant. När vi nu i mitt kök dessutom har fått Macgyvera gång på gång så sliter det hårt. Ni som har renoverat köket känner säkert igen er; ett rum fullproppat med IKEA-kartonger, ännu ett belamrat med verktyg av alla dess slag, alla livsuppehållande saker (t.ex. kaffebryggare och mellanmål) är någonstans i röran och köket, ja det är en syn för gudarna... Man sopar och sopar men ändå är golvet fyllt till bredden med sågspån och damm, inget rinnande vatten, sopkärlen och komposthinken står mitt på golvet, inga elluttag och tanken att steka på en hamburgare eller laga en god lasagne kan man bara glömma. Nu börjar slutet av tunneln uppenbara sig och det börjar bli ordning på torpet (förlåt, gården).

Det där med lycka behöver inte vara så stort. När jag iförrgår tog fram några goda pizzabitar från frysen, satte mig vid barbordet i vardagsrummet och tittade på favoritserien Hawaii Five-0 så kände jag en underbar känsla av... lycka!

Första maj-helgen har i medierna handlat mycket om Karlskrona och jag var mitt uppe i sågande och spikande när jag fick höra det på radion. En ensamkommande flykting blir mördad. Så sorgligt. En 8-åringflicka blir mördad av sina fosterföräldrar. Så sorgligt. När jag dagen senare slog upp tidningen och läste om det fick jag på slutet av artikeln se "dom två personerna som är misstänkta är sedan tidigare kända av polisen". Läste jag verkligen rätt?! Jojomen, mannen har blivit åttalad för misshandel och kvinnan för stölder.

Hur kan det vara så att i dagens Sverige kommer någon på tanken och någon fattar beslut om att den här flickan ska bo hos dom här två personerna? Är det inte samma land som har stenhård kontroll på blivande adoptivföräldrar med "inte så mycket som ett dammkorn på kryddhyllan"-mentalitet? Ska en 8-åring som kommer till Sverige leva med en misshandlande "pappa" och en snattande "mamma"? Med facit i hand är svaret nej men det är bara så tragiskt att en flicka får sätta livet innan vi lärt oss läxan. Läxan är att samhället Sverige skulle inte tillåta dom här två människorna ens få passa en vandrande pinne.

Igår körde jag andra benpasset sen jag drog igång försäsongen där jag började med breda knäböj och Hamstring-rullning. Så när det var dags för andra omgången med övningar, som skulle vara utsida och insida lår, trillade poletten ner och lampan över huvudet började lysa, större och starkare än solen. Istället för att göra dom övningarna på golvet gjorde jag dom på pilatesbollen. Ta da! Jag älskar känslan av att för stunden vara träningens svar på Uppfinnar-Jocke lika mycket som jag älskar den här brännande känslan i berörda muskler som skriker ve och fasa för nymodigheter.

Jag kan förstå att det är mycket lättare att följa ett lagprogram eller ett flashigt träningsprogram från en välutbildad PT men det finns inget som slår känslan när man lyckats klura ut en ny, tuff och härligt bra övning för att ta träningen en steg till. Dessutom är det vida känt att variation är en av stöttepelarna för bra och effektiv träning, trots det verkar nya övningar och variation i övningarna vara tabu bland "experter".

Mitt träningstips idag blir helt enkelt: läs på dom anatomiska grunderna och låt hjärnan spinna fritt för att få fram något nytt. Det kommer utveckla träningen och vara bra för både knopp och kropp!

Jag har haft en stort I-landsproblem dom senaste veckorna. En lugg som har växt och frodats som hänger likt en Ardenners ner mot mulen. TIllräckligt lång för att den ska hänga ner i ögonen men för kort för att kunna dra bakom öronen. Som klippt och skuren för att sätta socklar, måla lister och skruva i skruvar. Den senaste tiden har jag bara gått på känsla i köksrenoveringen eftersom jag inte ser någonting alls! Många gånger har jag varit så trött på Ardenner-luggen att jag har funderat på att raka av allting, men när jag inser hur urbota konstig jag skulle se ut så blir det inte av. Idag blir det i stället en vårspecial.

Jag ska få en plastpåse över huvudet och en person med sadistiska drag tar fram en virknål och lirkar ut allt, inklusive hjärnsubstans. Sedan är det dags för värmetortyr som är över först när det känns som hela huvudet ska sprängas av hetta. Efter det sköljs huvudet av när man blottar strupen och lägger huvudet bakåt med en väldigt oskön kant i nacken. Så dags för det bästa av allt - hästborsten åker fram! Jag kan säga att i detta läget ser håret ut som jag har kört ca 15 ispass utan att göra någonting mellan. En vårspecial innebär slingning och det gör ont!

Jag tycker själv att jag är väldigt tuff; jag har ju trots allt spelat hockey med killar, att jag har väldigt hög smärttröskel och att sitta i 90 grader mot väggen bekommer mig inte alls. Lite pinsamt kan tyckas, men när det kommer till hår är min smärttröskel nere på 0,5.

Ett tips till Guantanamo: sätta in slingor kan vara den mest effektiva tortyrmetoden för vissa människor. När jag sätter mig i frisörstolen idag kommer jag nog kunna erkänna vad som helst, till och med mordet på John F Kennedy!

Igår drog försäsongen igång efter tre veckor av trånande. Jag har längtat efter och sett mig själv göra burpees; trots att jag inte tycker om det, jag har längtat efter och sett mig själv göra frivändningar; trots att jag inte brukar göra det, jag har längtat efter och sett mig själv göra chins; trots att jag inte kan göra det. Jag har gått omkring och funderat på övningar; vad som kan göras för att optimera dom och hur jag ska träna för att få bäst resultat. Så igår var det dags! Det blev långa intervaller på cykeln och ett benpass. Första styrkeövningen som jag gjorde brukar vara en "piece of cake" i vanliga fall men igår kittlade det härligt i benen redan under första setet.

Jag förberedde mig på att jag idag knappt skulle kunna ta mig ur sängen och att varje steg skulle bli en olidlig plåga. Jag var förberedd på träningsvärk i framsida lår, baksida lår, rumpa, vader och ljumskar. Men imorse blev det inte alls något kravlande ur sängen; jag studsade upp som vanligt och jag kände absolut ingenting! Vilken besvikelse, träningsvärken är ju lite av charmen med första försäsongsveckan. Sedan insåg jag att det kan komma surt efteråt i form av DOMS, Delayed onset muscle soreness. Så det kanske är imorgon som jag inte kommer kunna ta mig ur sängen och varje steg kommer bli en olidlig plåga. Den som väntar på något gott... I vilket fall som helst kändes det väldigt skönt att få komma igång igen!

Eftersom jag inte har några problem med rörelseförmågan vill jag bocka, buga och niga för Skellefteå AIK. Det är så imponerande, vilken hockey dom spelar - helt enkelt en fröjd för ögat. Jag imponeras också av att dom tar två SM-Guld i rad och detta gör dom i fyra raka matcher båda åren, dom har ruggigt bra siffror i PP, PK och målvaktsprocent. Dom har 20-3 i målskillnad i finalspelet! Och detta har dom med 4 st spelare som har Skellefteå som moderklubb och 9(!) stycken som har Skellefteå J20 som senaste lag. Inte för att jag vill peka ut några köpelag (men det finns ett misstänkt i min geografiska närhet) men visst är det mycket roligare när ett lag har så många egenfostrade spelare och bara två utländska och samtidigt vara helt överlägsna i Sverige? 

Jag har mycket tack vare en gedigen utbildning inom kinesiologi på Dalhousie University lärt mig väldigt mycket hur man ska göra för att komma tillbaka och bli helt återställd vid en skada. Oftast handlar det om att man som patient sätter sig i förarsätet och tar inititativet för att bli bra igen.Får man en muskelbristning får man stärka muskeln, får man astma tar man en medicin och kan leva ett relativt normalt liv, går korsbandet sönder opereras man för att sedan rehabilitera. Tyvärr går inte det här för en del sjukdomar. Dom jag har i åtanke är ALS och En sång för Martin-sjukdomen; Alzheimers.

Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom där man som patient i princip bara kan sätta sig i passagerarsätet och se på när man själv får svårare och svårare att minnas vad man gjort, hur man beter sig och känna igen sina nära och kära. För den här sjukdomen kan man, bokstavligt, inte sätta sig i förarsätet och ta en medicin så att man kan leva ett normalt liv. Och det måste vara fruktansvärt jobbigt både för patienten och för anhöriga.

Så här i påsktider brukar ju folk överlag bli lite med religiösa än vanligt så jag tyckar att vi alla ska be till högre makter att forskarna får fram ett botemedel för denna hemska sjukdom. Inte ens sin värsta ovän och fiende kan man önska ska drabbas av Alzheimers, varken som patient eller anhörig.

Många som är inne i Fas 3 känner uppgivenhet och har svårt att se en ljus och rolig framtid framför sig. Man vill inget hellre än att jobba hårt, känna svetten lacka, pusta ut efter ett väl utfört arbete och dessutom få lön för mödan. Jag är inne i Fas 3 nu - inte vad gäller "riktigt" arbete utan vad gäller träning. Jag är nu inne på vecka 3 eller den slutgiltiga fasen av träningsuppehåll efter hockeysäsongen. Just nu går jag bara och visualiserar mig själv springa rusher, köra grodhopp, göra armhävningar och vara ute i skogen en solig vårdag på en joggingrunda. Jag vill bara jobba hårt, känna svetten lacka, pusta ut efter ett väl utfört arbete och dessutom få lite endorfiner som lön för mödan.

Idag har jag en tråkig och en rolig nyhet. Vi kommer aldrig mer få se lagkaptenernas lagkapten skrinna ut på isen i en "C"-prydd blågul HV-tröja. Tack, Johan Davidsson för en otrolig hockeykarriär och lycka till med nya jobbet! Det var den roliga nyheten - han blir assisterande sportchef och Åsedas stolthet Peter Ekelund tar över GM-rollen i HV 71.

Det har verkligen varit en innehållsrik helg. På bara tre dagar har jag hunnit med att ha otaliga roller. På fredagen började jag som kontorist för att fortsätta som damhockeyrepresentant. Förutom dom har jag även hunnit med:

Snickare - så klart

Golvläggare

Travexpert - ja, även experter kan tippa fel... Tyvärr var det ju så attBjörn Goops häst började galoppera precis innan upploppet trots en solklar ledning. Kraken hade bara kunnat jogga lätt i mål som segrare eller för att tala hockeyspråk; han hade öppet mål. Och missade totalt. Hade inte den fadäsen inträffat hade vi haft segraren i DD1 och alla tre av våra tippade hästar hade varit topp 4 varav en var segraren.

Färjestadssupporter - kom ihåg att den här listan endast gällde fram till i söndags.

Djurskötare

Städare eller lokalvårdare som det så fint heter

Skåpsmontör.

Dessutom, om inte klockan hade rusat på som ett skenande godståg hade jag hunnitmed rollerna som trädgårdsmästare och målare. Nu fick jag leja på målandet till min mamma, tillika trogna och kompetenta kollega.

När vi nu i lördags lyckades få till ett snyggt och jämt betonggolv som tidigare var både totalt skrovligt och ojämn blev vi så nöjda och stolta att vi kaxigt tyckte att vi hade så många strängar på våra lyror att vi lätt skulle kunna montera vägguttag med ackompanjerande köksfläkt och även fixa till det inom VVS som krävs. Som tur var tog omdömet oss i varsitt öra.

Idag är det ny vecka och nya möjligheter att lägga till fler yrkestitlar i mitt självförtroende-CV.