Det är aldrig roligt att besöka doktorer eller läkare. Vanlig läkare, nej tack. Tandläkare, nej tack. Idrottsläkare, nej tack. När jag nu inför morgondagen har bokat in ett besök hos den där syndoktorn eller optikern är det med samma obehagskänslor som inför besök hos dom andra i vita rockar. Nu kanske ni tänker att "det är väl inte så farligt att gå till optikern?" Men för en anti-hypokonriker som HATAR att svara fel är det inte roligt. Som anti-hypokonriker har jag i hela mitt liv intalat mig själv att jag har inte ont och har jag ont så är det inget problem med det och inget jag ska söka hjälp för. Det kanske har lite med min perfektionistiska ådra eller symptom men jag vill alltid ge ett rätt svar. Då kan ni förstå hur jobbigt det är för mig att veta att optikern himlar med ögonen och nästan börjar fnissa till när jag tror mig se ett A när det i själva verket är ett F. Tyvärr kan man inte heller i optikerstolen ha samma taktik som på tentor. Om jag bara koncentrerar mig kommer jag på om det är A eller B. Funkar inte.

Jag längtar redan nu tills den där synundersökningen är över. Då väntar bara det här rummet fyllt till höjden och bredden av hundratals bågar. Alltså ännu mera vånda.

Om jag överlever synundersökningen och om jag lyckas välja bågar - det återstår att SE!

Dagens datum betyder något alldeles extra för mig och det är inte bara av en, utan två anledningar. Idag är det exakt tre år sedan jag tog min examen på Dalhousie Univeristy. Även om det har gått en hel svensk högskoleperiod sedan dess minns jag den 30:e maj 2011 som igår. Jag minns att jag började dagen med ett träningspass på The Commons, att jag vid frukosten äntligen fick sätta på mig Grad-ringen efter lång väntan och trånande, att brorsans flickvän hjälpte mig med frisyr och smink. Jag minns min mammas stolta ansiktsuttryck när jag gång på gång fick gå upp på scenen för att ta emot den ena utmärkelsen efter den andra för mina studieresultat. Jag minns det stora ögonblicket när jag gick över scenen för att ta emot mitt examensbevis och hur ytterst nära jag var att sträcka en knuten näve i luften och vråla rakt ut "fy f-n va' gött!" på ren svenska. Tur att jag lyckades behärska mig. Jag minns fotograferingen i det strålande solskenet tillsammans med dom som har gjort det möjligt att få det där pappret i handen och några, av få, selfies så klart. Jag minns även den underbara examensmiddagen tillsammans med min familj på restaurangen nere i hamnen. Och jag minns så klart den där känslan jag hade när jag gick och la mig. Åh vilken härlig dag!

För exakt ett år sedan hände ytterliggare en sak som jag kommer bära med mig resten av livet. Den 30:e maj 2013 gick jag för första gången på väldigt länge över tröskel och in i Baggatorp 1, huset som jag några månader senare skulle stå som ägare till. Man kan lugnt säga att det var kärlek vid första ögonkastet och den där kärleken växer sig starkare för var dag som går. Särskilt påtagligt var det när jag i onsdagskväll kom hem efter tre uttömmande dagar i Norrtälje och tre lika uttömmande dagar i Örebro. Bara en sådan enkel sak som att ställa en vas med nyplockade ängsblommor i köket gjorde mig fullkomligt lycklig. Nu förstår jag verkligen innebörden i uttrycket "Hem, ljuva hem".

Det handlar inte bara om Hem, ljuva hem; den 30:e maj är verkligen Åh, vilken härlig dag!  

Grattis till Tre Kronors VM-brons och gra... Ja eller i alla fall vann Ryssland VM-guldet. Tekniskt och taktiskt är dom säkert värdiga vinnare. Men är dom det moraliskt? Laget som har gett "Döende Svanen", "jag ska skära halsen av dig"-gesten och tränar-fusket ett ansikte i detta VM.

Jag försvarar inte det Grönborg gjorde men jag anser att Rysslands tränare skulle ha fått ett strängare straff. För det första gjorde Znarok en gest på bästa sändningstid som alla kan förstå innebörden i. Man behöver inte kunna engelska språket och läsa läppar för att förstå vad han ville göra med sin tränarkollega. För det andra är Grönborg ångerfull över sitt agerande och har bett om ursäkt. När dessutom Znarok inte respekterar sitt straff utan leder sitt lag och coachar från läktaren är "råttet mågat" som Ledin säger. Jag hoppas verkligen att internationella Ishockeyförbundet agerar och sätter ner foten för det där beteendet hör INTE hemma på en idrottsarena!

Det känns lite som att allt arbete ute i föreningarna om etik och moral är förgäves när en sådan här sak inträffar. Så jag vill avsluta med en liten hälsning till Rysslands förbundskapten: Du får gärna komma ut i våra föreningar och prata med småpojkarna och småtjejerna hur vi inom hockeyn ska respektera medspelare, funktionärer OCH motståndare.

När jag har tittat i min kalender inför den här veckan har jag insett att det kanske kommer bli körigt, så mycket att det till och med klassas som en helvetesvecka. I måndags var det styrelsemöte med SMIHF, igår var det möte med ungdomshockeyn i Åseda, imorgon ska jag till Norrtälje på målvaktstränarutbildning som håller på till söndag vid lunch och sedan åker jag direkt till Örebro för BTF Kongress som pågår till onsdag. Jag har intalat mig själv att jag har läget under kontroll, det blir inte för mycket. När jag i måndags tappade telefonen under en Usain Bolt-spurt i ösregn tänkte jag surt att det här blir en helvetesvecka. Idag känns det lite mer optimistiskt - jag ska få åka på utbildning där jag ska  suga åt mig som en svamp av all den kunskap som finns om målvaktsträning. Kongressen i Örebro kommer också bli väldigt intressant. Jag har lite förutfattade meningar att det kommer krylla av skrytsamma slipsnissar som inte får någonting gjort för att utveckla den svenska åkerinäringen utan bara berömmer sig själva eller klappar varandra på ryggen för att få några extra plus i kanten.

Vad skönt med en avkopplande långhelg i Kristihimmelfärd och bara lata sig i en solstol? Nja, om det ändå kunde vara så. Först måste jag göra i ordning gräsmattan och övriga trädgården innan jag ens kan lägga mig i en solstol. Nästa helg är det återigen dags för hotellvistelse då jag åker till Motala på lördag för Region Syds konferens.

Jag ska dessutom få in minst nio timmars träning under dom här två hektiska veckorna men jag tror att träning är precis vad jag behöver för att koppla bort allt då det är lite för körigt.

Aftonbladets krönikör Per Bjurman verkar ha en förkärlek för att kasta skit på Bruce Springsteen. Även om han säljer ut arenor på två ögonblinkningar, konserterna får högsta antal getingar och hans album får lovord från övriga journalistkåren är han inte vatten värd i herr Bjurmans ögon. Varje gång, vilket betyder alla gånger, han skriver nedvärderande om min husgud har jag bara argt knytit näven i byxfickan och gått vidare i livet. Men när han nu även har gett sig på alla dom älskade människor som lärt mig sjunga Oh Canada med gåshud, fått mig att äta kalkon i början av Oktober och fira två Mors Dag i stället för en så blir jag förbannad. På riktigt!

Det är nämligen så här att det finns fler bra saker med Canada än bara Timmies och Neil Young. Beaver Tails Pastry, Cows Ice cream, East Side Marios och framför allt Cora's med världens bästa och nyttigaste start på dagen. Nu kan man inte bara äta sig mätt i världens näst största land utan det som gör att jag älskar detta land (och som vår käre Bjurman helt verkar ha missat) är människorna. Dom är trevliga och det är helt naturligt. Inte som det är på södra sidan gränsen där folk kan sätta den trevliga sidan till men bara för att försöka pracka på en något som man ska köpa. I Canada möts man av en blandning mellan Norges och Skottlands natur i Cape Breton, Europas sydkust i Peggys Cove, Motala-slätten i Saskatchewan, dom italienska alperna i Rocky Mountains och överallt finns ett hockeytokigt folk där en kommentar som "Awesome game last night, eh?" är vardagsmat.

Visst finns det undantag, men jag har länge haft en syn att amerikanare är självgoda, skrytsamma, otrevliga

 och egoistiska. Det kanske är därför krönikören trvis så bra där... Nä, jag tycker att Per Bjurman har försatt sina chanser och att vi ska stänga gränsen norrut för honom. Han kan få stå på den fula amerikanska sidan, försöka få en skymt av det mäktiga hästskofallet och tråna efter den vackrare och trevligare sidan. Eller the land of hope and dreams som Bruce sjunger.  

To all my Canadian friends, I'm not going to translate all of this, but I can say that a Swedish columnist wrote that Canada was boring and the only good thing about the country was Tim Hortons and Neil Young. That pisses me off! By the way; awesome game last night, eh?

Man ska ju inte ta med arbetet hem sägs det ju, men det händer. Utan att hänga ut någon så kan jag nämna en lastbilschaufför som går och tittar på bakgavelliftar, boogie m.m trots att personen är tusentals mil från arbetet eller en person som gräver ner kablar dag ut och dag in som går och tittar på elledningar i ett främmande land där han inte kommer att vara verksam. Jag har nu insett att det här fenomenet har drabbat mig med.

För ett tag sen ville mamma att jag skulle beskriva en kvinna jag träffat på en fest. "Hon har mörk, kort hår och vältränade hamstrings" sa jag. Och var jättenöjd med min beskrivning! Mamma var inte fullt så nöjd, men det var det jag lade märke till med denna människan.

Nu när skadehelvetet har drabbat Tre Kronor får jag ytterliggare ett bevis på yrkesskadan jag har. Jag blir på ren svenska helt upp-i-hejsan av skadade idrottare. Inte för att vara elak mot den skadade utan när det inträffar en skada på en match ser vi som jobbar inom området det som ett tillfälle att samla på sig ännu mer erfarenhet, om än på distans, av skadehantering.

När Ahnelöv, Jormakka o co blir liggande på isen går jag igenom i huvudet vad som ska göras. Så, så och så. Tackling i ryggen och rätt in i sargen --> blockera huvudet och kolla först medvetande och känsel o.s.v Samtidigt kan man med hökögon övervaka så att kompanjonerna som är på plats sköter sig. När det är klart börjar jag gå igenom vilka skade-alternativ det finns. Tackling mot huvudet - exempelvis hjärnskakning. Felskär - ledband eller muskelbristning. Sadistisk kan vissa tycka; intressant tycker jag och om jag inte hade haft detta brinnande intresse hade jag nog inte tillbringat 4 år på universitet med att dag som natt plugga, öva, testa och bli testad inom detta område.  

Igår var det Mors Dag för alla kanadensare och en chans för alla mina vänner på andra sidan pölen att uppvakta deras mödrar. Eftersom jag har gått och blivit halv-canuck har vi anammat deras datum för att fira och hylla sina föräldrar men i år väntade jag inte till söndagen för att visa mamma min uppskattning. I fredags var det ju dags för den stora köksinvigningen - med pompa och ståt är bara förnamnet. Tal, bandklippning, trumpetfanfar och avslutningsvis mingel med snittar och champagne. Minglet bestod egentligen av att vi satt och drack Portello och tittade på kameran hur illa det såg ut innan.

När invigningen officiellt var över gav jag ett presentkort på Tranås Badhotell till min mamma som ett tack för all hjälp jag har fått. Hon var lite obstinat och sa flera gånger att det är alldeles för mycket. Men nej det är jag som har kommit billigt undan. Hon har gjort jobbet som två hantverkare hade gjort men utan att skicka en fet faktura för det. Vi har tillsammans kliat oss i huvudet otaliga gånger när problem har uppstått innan någon av oss kommit på hur vi ska Macgyvera  och Voilá - problemet var löst! Vi har gjort High five och skrattat ihop när vi lyckats och vi har andra gånger tävlat vem som kunnat svära längsta och grövsta ramsan när det inte har gått som det ska. Hon har stått ut med mina långa och arga utlägg över dom som har "snickrat" ihop det förra köket eller varför kakelplattorna aldrig släpper från spånskivan eller varför allting ska vara så j-a snett överallt! Det har helt enkelt varit blod, svett och tårar. Hon har verkligen och med råge gjort sig förtjänt av en trevlig weekend och bara kunna skrutta runt nere i relaxen i morgonrock och badtofflor. Vi ska inte heller glömma att hon har gjort sig förtjänt av god mat; eftermiddagsfika med nybakade scones, trerättersmiddag och en frukostbuffé innehållande bl.a våfflor!

På tal om mat var det även temat för den "riktiga" Mors Dag. Jag skuttade hem till Kulla och bakade scones till henne och som grädde på moset fick hon tre olika Castello-ostar för att höja njutningsnivån ännu ett steg. Det är egentligen för lite med en Mors helg och presentkort på Badhotellet för att visa vad våra mammor betyder för oss. Dom finns där för oss igenom livet och gör allt möjligt för oss. Dom hjälper oss som barn när vi ramlat och slagit oss, dom hjälper oss som tonåringar när vi har kärleksbekymmer, dom hjälper oss in i vuxenvärlden när vi inte har en susning om vad vi ska bli när vi blir stora och dom hjälper oss som vuxna. Till exempel med att "sno ihop" ett kök! <3

Äntligen är det dags för det vi alla väntat på! Nä, men hörrni kom in i matchen, det är inte helgen jag menar. Det är ju Hockey-VM. Om ni nu tycker att vi har ett blåbärs-lag tack vare att alla "nej tack" har duggat lika tätt som regnet imorse så tycker jag att ni kan glädjas åt Tjeckien och att dom har Jaromir Jagr. För trots att denna hedersman har kommit förbi 40-års strecket med råge och har ca tjugotalet slitsamma NHL-säsonger bakom sig är han fortfarande motiverad att dra på sig landslagströjan.

Jag måste faktiskt få säga att jag har blivit lite trött på alla nej och framför allt alla undanflykter för att inte ställa upp i Tre Kronor. "Jag är inte motiverad", "jag är skadad", jag orkar inte spela hockey en månad till", "jag måste få en ordentlig försäsong". Hur kan man inte vara motiverad för att ta på sig en Tre Kronor-tröja? Det här med motivation och att inte orka med en lååååång VM-turnering, då borde väl det gälla även om laget som dom representerar i NHL hade gått vidare till nästa runda. Jag har svårt att se en spelare tussa upp till GM-rummet för att säga du det här med kvartsfinalserien i Stanley Cup - jag känner mig sliten och är inte där jag ska vara mentalt.

Kom ihåg en sak; det är samma sport, samma regler. Det enda som skiljer är loggan på bröstet och ersättningsnivån. Nu hoppas jag verkligen inte att det är en pengafråga att dom tackar nej utan att det är för dom är så slitna att dom knappt kan nå ner för att knyta skridskorna. Kom ihåg en sak: det är varje ung hockeyspelares dröm att få bära den blå-gula tröjan.