På något sätt är det ju alltid lättare att slå ner rumpan på en träningscykel än att snöra på sig uteskorna och bege sig ut på en löprunda. Kan det bero på alla dessa ursäkter som finns för att INTE sticka ut och springa?

Det är alldeles för varmt eller så är det för kallt. Det är för torr luft eller så är det för fuktigt. Det är alldeles för soligt och inte en svalkande skugga så långt ögat ser eller så snöar det eller kanske regnar. Det är för halt på vägen eller så är det för blött på vägen. Man kan få andningssvårigheter eller så får man ont i magen. Förresten så läste jag någonstans att Abeba Aregawi ofta får problem med magen när hon springer. Och där slutar jämförelserna med henne vad gäller löpning.

Men så igår var det en sådan där perfekt dag för att vara ute och springa! Lagom varmt, lagom mycket sol, torrt och fint på marken och inte en enda regndroppe. Till och med astman höll sig undan. Det var en ren fröjd att ta en löprunda! Förutom att det kanske var lite väl blåsigt.

Alla dessa ursäkter som finns...

Vilka är det mest synd om i dom Småländska skogarna? Nä, det är faktiskt inte myrstackarna utan det verkar som det är dom små välbetalda pojkarna i Växjö Lakers A-lag. Tomi Kallio, lagets kapten som ska fylla dom gigantiska kaptensskorna efter en av kaptenernas kapten Johan Markusson, beklagade sig på radion imorse över att augusti inte var någon rolig månad. Det var långa och många träningspass på is och när man inte har varit på is på hela sommaren så får man ont i ljumskarna... För att inte tala om skavsår på fötterna. Ett annat förhållningssätt en kapten kan ha är kanske att förmedla till media, till laget och till alla småkillar och småtjejer som ser upp till spelarna att "åh vad roligt att äntligen får gå på is! Vissa får ju vänta till september innan dom får is! Och snart får vi börja med träningsmatcherna och känna den där pirriga känslan i magen innan en match! Och det är rätt så skönt med den där träningsvärken i ljumskarna, man känner att man lever!

Men visst är det synd om Tomi Kallio. Dom här långa och många ispassen är nog inte 8 timmar per dag som vanligt dödligt folk jobbar. Och samtidigt som Kallio har en jättejobbig månad nu i augusti rullar det samtidigt in dryga hundratusen friska svenska kronor. Jag kan ge mig den på att lagets nya ledare efter lite träning senare på lördagskvällen brassade på en entrecôte på en specialdesignad gasolgrill på en nybyggd altan och samtidigt njöt av någon exotisk öl. Vid samma tid satt Sveriges bästa damhockeyspelare med en middag bestående av chili con carne. Dagen började vid sjutiden på morgonen med en kort promenad, frukost, ispass på 1 timme och 20 minuter. Efter ispasset var det lunch följt av fystester som toppades med 3000 meters lopp i gassande sol mitt på dagen. Mellan testerna och dagens andra ispass var det bara tjugo minuter. Efter ispasset och chili con carnen var det på att igen; match mot Norrtäljes J18-elit lag. Och frågan är då hur många hundratusen som rullar in på dessa spelares konton för allt slit?

Nä men visst är det synd om Kallio o co...

Man kan lätt bli deprimerad när man läser tidningen; Ukraina-krisen, Ebola, Gaza och det som kanske berör oss svenskar mest just nu - skogsbranden i Västmanland. Det är en fruktansvärt katastrof och den största branden i modern tid i Sverige. Men medan brandmän jobbar dag ut och dag in, frivilliga ställer upp som arbetskraft och andra människor startar insamlingar så ska politikerna hålla på med det enda som dom kan: att "tjabba" med varandra.

Miljöpartiets Åsa Romson sa att Sverige måste ha ett eget vattenbombningsplan och lovade någon slags satsning på beredskapen på x antal miljoner som skulle trollas fram. Svar på tal: Försvarsministern tyckte att det var lågt av MP att utnyttja en sådan här fruktansvärd (eller som hon sa: exceptionell) situation för att framföra sin politik. Att "tjabba" tillbaka på motståndarsidan medan branden rasar okontrollerat är ju helt i sin ordning... Men faktum är att man inte behöver vara någon Einstein för att rätt och slätt kunna konstatera att båda två har rätt fast på olika sätt. Åsa Romson var efterklok och vi kan väl alla hålla med om att OM Sverige hade haft ett vattenbombplan hade det kunnat sättas in myket tidigare och förödelsen av branden hade begränsats. Försvarsministern menade att vi kan låna plan från andra länder inom den Europeiska Unionen. Också helt rätt; jag menar någonting vettigt ska vi väl ha EU till?

När en person har omkommit, en ligger svårt brännskadad, över tusen personer har tvingats lämna sina hem och virke för ett värde av väldigt många svenska kronor har, bokstavligt talat, gått upp i rök borde väl politikerna kunna strunta lite i självgodheten och släppa lite på prestigen? Strunta i hur antagonisterna vill lösa situationen och bara ha fokus på sitt egna. På tal om fokus hade försvarsminstern en lösning på den här situationen. "Fokus just nu är att rädda liv och förhindra spridning av branden". No shit - förmedla genast det till dom tappra brandmän som jobbat frenetisk sen den 31:a juli!

Det är till dom och andra som bekämpar det här infernot, till dom som tvingats lämna sina hem, till dom som har fått skog och livsverk förstört och till alla andra som är berörda av skogsbranden som mina tankar går nu.

Det finns två saker jag hatar mer än någonting annat; Ormar och höjder. Jag kan väl säga att valet av hus var lite otaktiskt med facit i hand. Ett jättestort hus som ligger i en slänt med en gräsmatta som i ca fem års tid haft meterhögt gräs - med andra ord en tillflyktsort för dom där små krypen. Så jag kan väl säga att den mysiga helgen hemma i Baggatorp blev en ordentlig prövning för mig.

Den första dagen och även prövningen under helgen innebar lite målande och lite trädgårdsarbete. Bland annat skulle jag ner till "bryggstugan" för att hämta en kruka till en, av mina få, trädgårdsblommor. Med krukan i handen stänger jag dörren efter mig och börjar gå upp mot huset. Då hör jag plötsligt någonting i gräset någon decimeter snett bakom mig. Jag vänder mig om och hinner se en svart svans ringla ner i diket. Antingen var det en väldigt stor ödla (som jag inte har några som helst problem med) eller så var det... Just det, en orm. Trädgårdsarbetet kom av sig i och med det. Min iver att plocka hallon, klippa gräs och rensa i det som ska bli trädgårdslandet, försvann lika snabbt som den förmodade ormen. Istället trivdes jag väldigt bra med att stå på altanen någon meter över marken och måla lite vid fönstret. Under helgen såg mamma för övrigt en till förtjusande varelse. Denna gången precis vid husknuten. "Var tog den vägen?!" Frågade jag med panik i rösten. "Äh, den försvann under huset". I och med det drog jag slutsatsen att det kommer se ut som den här cellen "Ormgropen" på Fångarna på fortet nästa gång jag går ner i källaren.

Den andra dagen och den andra prövningen var det dags för igår. Dom flesta hus från 20-30 talet har ett utbygge mitt på långsidan på övervåningen där det sitter ett fönster. På sidan av det är utbygget är det fyra-fem brädbitar som ibland måste målas. Där har vi kruxet. Och eftersom jag är så lång och reslig fick jag följa med mamma upp i skyliften för att fixa till det. Mamma rattade och jag höll krampaktigt i räcket. Efter mycket knixande och häftiga krängningar då jag trodde att min sista stund var kommen var vi framme. Eller så långt vi kunde komma; sen fick den långa och resliga akrobaten se till att det blev målat. Så där står jag; halvvägs ut ur en korg och även, som det kändes, halvvägs upp till himlen. Det känns som mamma står baokm mig och dansar riverdance (trots att hon bara lutades sig ner för att fylla på mer färg på penseln) och jag är så fruktansvärt rädd att jag skrattar och gråter samtidigt. Just i det ögonblicket när jag med darrande hand försöker få på färg på mitt hus insåg jag VARFÖR människor köper en enplansvilla i tegel eller en tvårumslägenhet.

När jag var tillbaka nere på säker mark tackade jag Gud, vars fötter jag nästan varit uppe och nuddat vid, för att jag överlevde både orm-"attacken" och luftturen.

Många säger att jag är (väldigt) lik min mamma, och jag kan väl hålla med om att jag har ärvt väldigt många egenskaper av henne. Förutom att vi ibland kan liknas vid Judith & Judith i reklamfilmerna har vi samma favoritfärger, samma favoritklädstil, samma favoritfilmer, samma favoritmusik och gissa vad? Vi har båda Bruce Springsteen som vår stora husgud. Vi tycker båda två även om det som rör trädgården och idag har jag ärvt ännu någonting av henne. Även jag har hamnat i Klematis-träsket!

Nu är dagens inköp av två stycken Doctor Ruppel det första i växtväg som införskaffats till "Château Baggatorp". På väldigt många år. Kruxet är bara att jag inte riktigt vet vad jag har gett mig in på i och med det här köpet. Är det rätt slags växt, med andra ord är det en växt för nybörjare? Det enda jag får som svar från Judith, förlåt mamma, är: Åh, Klematis!!! Så fina!!! Inte någonting alls om det krävs mycket arbete och kunskap från trädgårdsmästarens sida. Men det är väl ett typiskt svar från någon som varit en längre tid i Klematis-träsket.

Vädret har alltid varit och kommer alltid att vara ett hett samtalsämne. Kryper temperaturen ner på minusgrader så klagas det på att det är så j-a kallt och blir det, som nu, högsommarvärme så är det för j-a varmt! Jag brukar aldrig klaga på kylan med det ständigt återkommande mantrat: lite kyla har väl ingen dött av... Men nu har jag nog drabbats av värmeslag eller det lite klatschigare engelska uttrycket: heat stroke. Kanske inte så förvånande heller; sitta inne åtta timmar per dag i en varm plåtlåda där kvicksilvret kryper över 30-graders strecket nästan innan man slagit sig ner på kontorsstolen. När man väl har stämplat ut sätter man sig i en kokande bil för att sedan sätta sig på en träningscykel i husets varmaste rum. Träningströjan är genomblöt redan innan man tagit på sig skorna. Dagen avslutas med att man tar fram lien och slår lite gräs tillsammans med väldigt irriterande flugor. Resultatet blir förutom lite kortare gräs även att den dyngsura träningströjan numera är plaskvåt.

Men jag ska inte klaga på värmen. Jag härdar ut, genom att drömma mig bort. Tänk er själva en klar och solig vinterdag, ca fem minusgrader, solen skiner, ca en decimeter snö på marken som knastrar så där härligt under skorna. Man borstar undan det vita puder som ligger på verandan och börjar sedan sjunga "hej mitt vinterland" med kvasten som mikrofon. Dudubido, "nu biter frost i min kind".

Diagnos: HEAT STROKE

Läste att domen hade kommit i Bråvalla-våldtäkten. Det är ytterst olustigt att en våldtäkt kan genomföras mitt under en konsert på en festival. Vad som är, om möjligt ännu, olustigare är domen i det uppmärksammade målet. Våldtäkten tog ju inte så lång tid så mannen slipper fängelse... Se god dag!

Återigen har våra kära domstolar hittat ett undantag för att lindra straffpåföljden i ett våldtäktsmål. Hon var för berusad, hon var inte tillräckligt berusad, han förstod inte att hon sa nej, hon sa inte nej tillräckligt många gånger, det var inte meningen att det skulle bli en våldtäkt. Listan blir längre och längre. Nu får vi lägga till att våldtäkten pågick under så kort tid. Vad blir nästa undantag på listan? Domstolen skriver att förrövaren hade en så kort p.. ja ni vet vad, så den stackars förrövaren slipper fängelse?

Så min fråga till våra kära domare i Sverige är varför ni gör skillnad på just våldtäktsfall och andra brott? Om vi nu ska börja väga in tidsaspekten i brott och kanske tipsa utsatta att börja "klocka" brottet så måste ju det gälla alla brott, inte bara våldtäkt. Jag vet inte men har någon hört talas om domen mot rånarna Pelle, Kalle och Lasse? Dom var ju så effektiva så dom rånade Handelsbanken på BARA 3 minuter och därför beslutar Tingsrätten att dom får lite kortare straff än om det varit ett "vanligt" rån. Ett "vanligt" rån tar ju lite längre tid, medeltiden på bankrån är ju ungefär FEM minuter, så dom bankanställda som utsattes för 3-minuters rånet på Handelsbanken blev ju inte lika rädda och chockade. Eller hur? Eller är våldtäktsfall bara undantaget...

Idag tillkännagav SVT två nya namn till programmet Mästarnas mästare och när jag fick se vilka det var ropade jag precis som Gert Fylking gör när Svenska Akademien presenterar den som vunnit Nobelpriset i litteratur: Äntligen!

Äntligen en damhockeyspelare i det folkkära TV-programmet. Jag har en längre tid tittat lite snett på dom kvinnliga skidskyttarna, eller mer antalet kvinnliga skidskyttar i programmet. Helena Ekholm och Magdalena Forsberg har redan varit med och Anna Carin Zidek har signat på för kommande säsong. Frågan är då hur SVT utser vilka som ska med? Handlar det bara om personligheten som den specifika idrottaren har eller tar dom hänsyn till hur framgångsrik själva sporten är och hur många utövare vi har i Sverige?

Jag ska inte på något sätt klanka ner på någon av dom här tre skidskyttarna, dom är fantastiska idrottare och människor som tillsammans har bärgat otaliga OS- och VM-medaljer till Sverige. Men faktum är att det i Sverige finns ca 20 OS-brons och 20 OS-silver som damhockeyn har bärgat. Det tyckte jag var värt en plats i Mästarnas Mästare. Äntligen!

P.S Försökte hitta hur många utövare det kvinnliga skidskyttet har i Sverige, utan framgång. Någon som vet? D.S