Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Emelie Ederfors - 18 november 2014 15:19

Vem längtar inte efter julen?! Advent med julskyltning, doften av varm glögg och pepparkakor, ljus i varje hus som lyser upp denna mörka årstid, julbord med nära och kära, rimstuga med många skratt, klappar, mat och godis. Det är väl klart att man längtar, men vad jag längtar efter först och främst är lite kallare väder, lite rimforst och lite mer Brrr-känsla när man sticker ut snoken på morgonen. Jag vill ta fram dom tjocka och fluffiga jackorna, dom stora kängorna och alla dom snygga (och kanske mindre snygga) mössorna. Tyvärr är ju vädret inget vi kan styra över även om jag gjorde ett gott försök när jag förra veckan bad till vädergudarna om att jag ville ha det lite kallare. MEN, dom högre makterna missförstod mig något så kopiöst; istället för frost och kanske till och med lite snö på marken fick jag totalhaveri på husets ALLA element och 12 grader inomhus.

Så dagens läxa är att inte bry sig om och klaga så mycket på att det är för grått och för varmt; det blir ju jul i vilket fall som helst om bara fem veckor.

På tal om längtan och jul; imorgon bär det av till Ullared! Förutom det gamla vanliga (bakplåtspapper, hudlotion och plastpåsar) blir det julklappar, tomtar i kubik och en hel drös av andra julattiraljer! Längtan!

Av Emelie Ederfors - 14 november 2014 15:06

Trots att jag har spelat hockey i ca 25 år och genom åren haft ett otal antal lagkompisar så har jag aldrig mist en lagkompis. Jag har aldrig behövt gå på en begravning för en person som jag har slitit tillsammans på träningar med, för en som jag har litat till fullo på att just den personen ger sitt allt för laget, för en som jag har vunnit med och förlorat med. Det vore en mardröm att förlora en lagkamrat, det vore en mardröm att gå på ett ungt barns begravning. Just i detta nu är det många i Åseda som genomlider en väldigt jobbig stund. Föräldrar har mist en son, ledare har mist en spelare och spelare har mist en kär lagkamrat.

Alfred fick aldrig uppleva den utmanande och utvecklande resa som hela ungdomshockeyn innebär; cuper i när och fjärran, zonmatcher med distriktet och dom stora storleksskillnaderna som inträffar under puberteten med målbrottssnacket om brudar i omklädningsrummet. Kanske hade det inte stannat vid zonmatcher utan han hade kanske fått spela TV-pucken, kanske hade han haft en lång och trogen karriär i Åsedas A-lag, kanske hade han gått ännu längre och kunnat leva på hockeyn? Det får vi tyvärr aldrig veta. Det vi vet är att han under sin hockeykarriär skulle ha påverkat fler lagkompisar och ledare genom sitt sätt att vara på och utanför planen. Nu stannade det vid dom lyckligt lottade i Åsedas C-pojkar.

Jag önskar jag kunde samla all min styrka och skicka till dom anhöriga men tyvärr går det inte. Allt vi runt omkring kan göra är att skaka på huvudet och suckande säga: det är inte rätt. Som hockeyspelare ska man inte behöva gå på en lagkamrats begravning.

Av Emelie Ederfors - 11 november 2014 17:12

Nu är jag tillbaka från en tiodagars "semester" i Canada. Förutom att vi hade väldigt roligt har resan också varit otroligt lärorik; jag har inte bara med mig souvenirer i resväskan utan den är även full av erfarenhet. Resan har varit full av spännande möten och upplevelser. Jag har suttit i möte med en av damhockeyvärldens genom tiderna största ledare; Mel Davidson, återigen fått pratas vid med världens (enligt mig) bästa målvaktstränare; Joe Johnston, jag har fått berätta för expertkommentatorerna på TSN hur lätt det är att "engelska" till svenskornas namn och jag har fått uppleva en final mellan USA och Canada i hockeyns hemland. Mäktigt!

Förra veckans äventyr i all ära, men det var rätt så skönt att komma hem igår kväll och få mojsa ner sig i sin egna säng i sitt egna lilla hus. Dom här vardagsbestyren som kanske för stunden upplevs som tråkiga var en riktig fröjd! Stavgången på morgonen då man hejar, som man gör varje morgon, på byfolket som är på väg till jobb, digga loss ordentligt till musiken i hörlurarna, se på svenska nyheter och inte att förglömma; SmålandsNytt! Trots att fraktsedlar och andra papper begravde skrivbordet på jobbet så var det riktigt kul att slå sig ner i kontorsstolen och vara tillbaka i "jobb-selen". Det var helller inte helt fel att få krama om dom närmaste och gosa riktigt ordentligt med Dextran.

Eller som man säger: Borta bra, men hemma är inte heller så dumt!

Av Emelie Ederfors - 30 oktober 2014 06:06

Inom loppet av en vecka har dödsbudet haglat över oss. På en vecka har cancern och andra sjukdomar släckt livslågan hos fyra personer som på olika sätt berört.

Mina tankar går till Kim Anderzon, vår jämtländska ambassadör som personifierade uttrycket "artut". Vilken livsglädje.

Mina tankar går till Alfred, en kille i tioårsåldern som skulle ha fått uppleva stunder på planen, i skolan, i arbetslivet och i hemmet tillsammans med sina nära och kära.

Mina tankar går till William som efter en väldigt lång kamp på sjukdomen till slut somnade in.

Mina tankar går till Klas Ingesson, denna fotbollshjälte som även han stred mot en motståndare, övermäktig alla startelvor i världen.

Mina tankar grå även till deras familj och vänner som har förlorat en förälder, ett barn, ett syskon eller en nära vän. Och vad kan man göra förutom att trösta dom och ställa frågan varför? Varför just dom?

RIP

Av Emelie Ederfors - 28 oktober 2014 16:12

I Aftonbladets söndagsbilaga såg jag en rubrik som löd: "Alla kan springa!" Åh fan, har rubriksättaren tillsammans med friskusen PT-Håkan stött på Jesus i egen hög person så att alla blinda kan se, alla döva kan höra och alla rullstolsburna kan helt plötsligt springa. Det är en sak som har präntants in i kinesiologi-studenternas hjärnor under den fyra-åriga utbildningen som kanske inte hinns med på dom fjuttiga veckorna på PT-utbildningen. Vad vi inom hälsoyrket pratar om eller förmedlar så får vi ALDRIG glömma dom som har en funktionsnedsättning. PT-Håkan kan vi komma överens om att ALLA inte kan springa?

Vår käre träningsexpert fick även frågan om man kunde springa i Converse. För det första är Converse ett djävulens påfund och för det andra framstår det som PT-Håkan tycker det är helt okej om "vana" löpare snörar på sig dessa tunna "skor" som helt saknar stötdämpning och stöd. Nu har inte jag letat efter några forskningsresultat vad gäller löpning och Converse (vilket man ska göra innan man ger några som helst träningstips och framför allt om man gör det i Sveriges största tidning) men förnuftet säger väl att det vore bättre att tipsa om att alla, van som ovan, bör ha ett par ordentliga löparskor om man ska springa?

Vidare stod det att en pulsklocka är väldigt klokt att införskaffa. Håller fullständigt med, men det stod även att man skulle skaffa en pulsklocka för att kunna kontrollera om man håller på att bli sjuk. Det är väl kanske lite mer noggrannt om man mäter av vilopulsen (alltså innan man kliver upp ur sängen) då och då för att upptäcka eventuell förkylning. Och om man nu ska säkerställa om man håller på att bli sjuk på PT-Håkans sätt måste man kontinuerligt ta pulsen när träningspasset har börjat och då måste man ALLTID ta exakt vid samma tidpunkt (t.ex. tre minuter in i passet) och dessutom måste man ALLTID ha exakt samma intensitet. Hur många, förutom Gunde, kan ha en sån kontroll för att få det så exakt?

Nu har jag snart klagat färdigt, men. Så kom sidan med stretchingen. Temat var genomgående att man skulle ta hjälp av en träningskompis för att stretcha och som sista övning var, nej inte kobran som stretchar magen... Och nej inte en ryggstretcharövning. Han, eller dom, visar en övning för att stretcha bröstmuskulaturen. Va!? Jag vet inte hur andra springer men när jag är ute på en löprunda använder jag både mage och rygg mer än Pectoralis major. Man kanske ska visa övningar som är bra rent fysiologiskt och inte bara slänga in övningar för att dom är klatschiga och passar in i ett tema? 

Av Emelie Ederfors - 23 oktober 2014 14:45

Det är väl väldigt lätt för oss människor att ta saker för givet. Mål vi har uppnått och önksningar vi har uppfyllt; vi tänker tillbaka på dom utan att anylsera varför och hur vi genomförde det. Jag tänker ta upp fyra olika upplevelser i mitt liv där en viss person har spelat en väldigt stor roll i att jag lyckades klara av det. Ledtråd, personen fyller år idag.

1. Under mitt sista och även det jobbigaste året på gymnasiet spelade jag i Limhamn och säsongen slutade med ett SM-silver. Hade jag klarat av detta utan mammas stöd och ständiga skjutsande 25 mil enkel resa till match efter match? Troligen inte.

2. Som 20-åring tog jag det stora steget över Atlanten för att spela universitetshockey i hockeylandet Canada. Resultatet blev bland annat Rookie All-star team, Acamedic All-Canadian och en Women's Division (som bästa student i kinesiologi). Hade jag vågat ta steget utan mammas stöd? Hade jag klarat av att spela hockey på elitnivå och samtidigt kämpa mig igenom universitetsstudier på ett främmande språk som resulterade i höga betyg utan hennes stöd? Troligen inte.

3. Nu till alla resor jag har fått möjlighet att uppleva: Bahamas-kryssning, åka tåg tvärs igenom HELA Canada från kust till kust, Disney World i Florida, Anne of Green Gables-huset och sist men inte minst Niagara fallen. Tack vare att mamma tröstade mig när det blev för mycket i skolan och peppade mig när det inte stämde i rinken fick jag uppleva fyra år i Canada och flertalet resmål på den stora kontinenten.

4. Efter några år som hockeynomad slog jag mig förra julen till rätta. Hade jag vågat köpa denna gården, trots en gnagande oro för att hamna i Lyxfällan, utan mammas stöd? Hade jag fått ordning på fem rum, ett badrum och dessutom totalrenovera ett kök mitt under brinnande hockeysäsong utan att mamma glatt kavlade upp ärmarna och bokstavligt talat högg i? Troligen inte.

Hon har hjälpt mig som hockeyspelare, som student, som arbetstagare och nu även som hemmansägare. Ett stort tack för det och ett stort grattis på födelsedagen!  

Av Emelie Ederfors - 21 oktober 2014 10:45

Jag och min bror Daniel är väldigt lika vad gäller envisheten, att vi båda är ambitiösa och drar väldigt gärna igång projekt, både stora och små, både till höger och vänster och gärna så många som möjligt igång samtidigt. Det finns dock en sak som skiljer oss två åt, markant. Jag är plugghästen med glasögon, akademiker ut i fingerspetsarna som bara älskar att läsa mig till saker. Daniel däremot är praktikern som aldrig ens har sneglat på en instruktionsbok. Så var det förra fredagen dags för syskonen Ederfors att sätta sig i samma skolbänk då det var dags för BAS-U kurs. BAS-U??? Vad fasen är det, jag kan villigt erkänna att jag googlade på vad det handlade om, alltså läste mig till det. Det står för Byggarbetsmiljösamordnare och genast så fick jag lite oroliga fjärilar i magen. Jag kommer ju sitta där tillsammans med åtta väldigt erfarna grävmaskinister och framstå som en komplett idiot. Vad fasen kan jag om det området egentligen? Jag har ju aldrig suttit i ens en minigrävare! Det närmaste jag har varit en byggarbetsplats är när jag har sneglat på husritningar som ligger på Daniels skrivbord! Panik! Lugn nu Emelie, ta några djupa andetag, det här med att sitta i skolbänken och skriva prov är din grej.

För visst är det härligt med den här pirriga, lite nervösa känslan som infinner sig när man slår sig ner i skolbänken och tar fram pennorna? Ingen som helst aning om vad som förväntas av eleverna, hur kursledaren ska vara, helt enkelt vad som komma skall. Och visst är det härligt att sitta där och suga åt sig likt en tvättsvamp oavsett om det handlar om kroppens muskler, rockens historia eller arbetsmiljö på byggarbetsplatser? Och visst är det härligt med den där känslan som infinner sig sekunderna innan man får ett prov, test eller en gigantisk tenta framför näsan. Oavsett om det är ett litet fjuttigt test som är värt 5% av kursen eller en tenta på HELA kursen så är det "Do or die"! Man är taggad till tusen och bara längtar efter att få leverera.

Det verkar som den pirriga känslan inför, tvättsvampsfilosofin och Do or die-känslan hjälpte mig trots att det var ett ämne som jag inte hade en aning om. Full pott på provet!

Eftersom jag har väldigt höga krav på mig själv var full pott det minsta man kan begära. 100% på ett prov är bara en dag på jobbet. Det som jag gladdes mer åt var att Daniel, som har gett skoltröttheten ett ansikte, också fick alla rätt på provet!

Dagens avslutande kloka ord är:

1.  att en skoltrött person inte automatiskt är en idiot och helt omöjlig att lära sig något.

2. att en gång akademiker, alltid akademiker and I love it!

Av Emelie Ederfors - 17 oktober 2014 14:28

Det finns ju ett otal skador och problem som är förknippade med folkrörelsen löpning. Det kan vara av det mer akuta slaget som en stukad fot eller den mer eller mindre allvarliga andnöden. Det kan vara av det mer irriterande och gnagande slaget som skoskavet. Sen har vi det som förknippas mer med förslitning; löparknä, hälseneinflammation, stressfrakturer, dom så moderna benhinnorna och det jobbiga IT-bandet. Och trots denna digra lista har jag säkert glömt något eller några problem.

Vi kan nu även lägga till två saker som Dr. Emelie har diagnostiserat på patienten Emelie. För det första är det löparmage. Ni vet när det känns jättebra när man tar dom första skuttande löpstegen men efter ett tag (i mitt fall brukar det vara efter ca 17 minuter) känns det som... Ja, att man måste VÄLDIGT snart måste göra Nr. 2. Det här hände under mitt senaste löp-pass och det har hänt alldeles för många gånger för att det ska vara en tillfällighet.

Den andra löprelaterade skadan som Dr./patienten Emelie har är löparrygg; och då är det inte att jag har ont i ryggen när jag springer. Däremot när jag vaknar dagen efter är det så ömt när man ska försöka kravla sig upp ur sängen och det är så stelt att det verkar vara flera meter ner till fötterna för att få på strumporna. När man stapplar iväg dom första stegen är kroppsformen mer som en banan än som en gurka. Ryggen är krökt som att den är redo för att händerna ska krama om ett rollatorstyre. Lagom till lunch har jag leat till mig och sträckt upp kroppen så att jag återigen är "rak i ryggen som en fura". Detta till trots är diagnosen löparrygg.

Någon fler som känner igen sig i dom här två löparrelaterade symptomen? Det kanske är vanligare än vad man kan tro?

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards