Jag minns den där aprilhelgen 2006 när jag tog mitt ACT-test i Göteborg och mamma hade ordnat biljetter åt oss två till en show på kvällen. Jag hade aldrig sett den artisten live förut och måste erkänna att jag var lite skeptiskt till valet av show som mamma ”lurat med” mig på. Men när den där gamle mannen med den grövsta stockholmskan någonsin äntrade scenen förändrades min musikvärld för alltid. Jag vet inte om det var hans scennärvaro och helhjärtade spelglädje, eller hans gester och rörelsemönster på scen (med höftrörelser som skulle fått Elvis grön av avund) eller om det bara räckte med hans mäktiga version av Vintersaga som gjorde att jag blev helt såld, på Jerry Williams.

Åren gick och det var först 2012 som det återigen var dags för en mor-och-dotter-weekend i Götet med samma slags högklassiga underhållning. Denna gång spelade Jerka på Kajskjul 8, där vi avnjutit en fantastisk trerätters innan showen. Det framträdandet var om möjligt ännu mer gripande; kanske för att han verkade vara som ett årgångsvin som bara blir bättre med åren eller för att vi satt så nära scenen att man nästan hade kunnat nudda dom där glittriga bootsen han alltid hade.

Året efteråt fick han för sig att det var dags att dra sig tillbaka till pensionärslivet (trodde ingen) med en Farewell Show i Stockholm. En mastodontshow med storband och dansare men samtidigt en lärorik och viktig historielektion för publiken. Det jag minns mest från den showen är hans version av ”I’m going home”. Jag hade precis beslutat att flytta hem till mina rötter i Åseda och den låten körde som en ”turnébulla” in i hjärtat på mig.

Han insåg nog ganska snart efter Farewell Show med tillhörande turné att det där pensionärslivet var mindre glamoröst och man måste ju få lira. Hösten 2015 var vi återigen på Kajskjul 8 och det jag minns från den spelningen är hur glad jag var att återse honom när jag trodde att jag sett honom för sista gången i Stockholm.

I augusti året efter blev det en spontanutflykt till Kalmar för den första utomhusspelningen med honom. En sådan där underbar svensk augustikväll som inramning och det jag minns mest från den spelningen var låten ”Who’s gonna follow you home”. Jag hade precis varit med en jobbig separation (eller om jag ska kalla det svek) och jag blev så otroligt mycket starkare inombords under den korta stunden som han körde den låten.

För rätt så exakt ett år sedan så linkade jag in på Konserthuset i Växjö tillsammans med min vapendragare (tillika mamma). Det var bara någon vecka efter min ledbandsskada i knäet och eftersom vi satt på första raden kunde jag lägga upp mitt ben på trappan upp till scenen. Medan vi väntade på att showen skulle starta satt jag där, ynklig och tyckte synd om mig för att jag var SÅ invalidiserad. När Jerka kommer in på scen och river av låt efter låt så svetten lackar med en energi som kunnat förse hela staden med elektricitet blev jag om möjligt ännu mer fascinerad av hans scenfrenesi och mina tyck-synd-om-mig-tankarna ersattes av ”om den där gamle gubben på 75 bast kan röja loss sådär så ska jag inte gnälla och oroa mig för ett litet avslitet ledband”. Dagarna efter hade jag bara hans framträdande på näthinnan och rehaben gick jäkligt bra!

På Skärgårdsfesten i Karlskrona jobbade jag i baren när han lirade där. Efter den kvällen har jag flera gånger tänkt på den där spelningen som hans senaste jag sett. Tyvärr blev det den sista. Jerry Williams lämnar ett stort tomrum efter sig hos mig och många andra fans i alla olika åldrar och i hela musik-Sverige. Det jag kommer minnas är hans rörelsemönster på scen, hans roliga anekdoter men framför allt hans kärlek till att uppträda.