När jag på morgonen för ett år sedan vaknade var det med oro och en olustig känsla i kroppen. När jag inte lyckades med den enkla rörelsen som att svinga ut benet över sängkanten för att ta mig upp blev jag påmind av vad det handlade om. Det visade sig vara ett avslitet ledband i knäet. Samtidigt som jag gick (eller mer linkade fram) med svåra smärtor snurrade tankar i huvudet likt en orkan; ”Jag ska ju inte bli skadad, har aldrig varit”, ”hur kunde det hända” men kanske framför allt ”kommer jag att kunna komma tillbaka som hockeyspelare? Kommer jag att kunna fortsätta att utöva sporten jag älskar på den nivån jag vill vara på?”.  Det tog inte lång tid efter att jag fått ”domen” förrän jag knöt näven i byxfickan, kavlade upp ärmarna och bestämde mig att jag inte ska låta en skada tvinga mig att avsluta min spelarkarriär.

Sagt och gjort, timmar av rehab där jag slaviskt följde träningsprogrammet, utmanade knäet så mycket jag kunde utan att gå över gränsen och några veckor senare så var jag friskförklarad av sjukgymnasten.

Trots detta klartecken lika tydligt som en ”OK”-stämpel på ett besiktningsprotokoll fanns det stundtals en oro. Under hela våren och sommaren fanns den där gnagande känslan att det kan hända igen och trots att jag tränade på bra under försäsongsträningen var jag osäker på om jag skulle kunna gå ner i butterfly eller kunna kontrollera att vara i ett ytterläge.

När jag framåt hösten gick på is insåg jag att jag kan gå ner i butterfly och göra allt på isen som jag kunde innan skadan. Den känslan – oooh, I like it! Inte en enda gång under den här säsongen har jag känt något av skadan, ingen rädsla, ingen oro och det är jag väldigt glad för.

När jag nu ett år senare står här vill jag ibland tänka att det känns så avlägset som att det aldrig ens har hänt. Då brukar jag påminna mig om det positiva som skadan förde med sig; jag lärde mig otroligt mycket om mig själv och min kropp. Jag lärde mig mer om när jag kan och ska pressa mig och när det är bäst att lugna ner sig och backa. Jag har utvecklat dom små musklerna runt knäet och fått upp ögonen för nya övningar som kan vara nyttiga även efter rehabperioden. Det har helt enkelt varit ett lärorikt år. Jag är inte bara ett år äldre och visare utan framför allt ett år starkare både fysiskt och mentalt.  Ett år starkare - jäkligt mycket starkare.