Alla dagar tänker jag på mina fyra år som universitetsidrottare. Vissa dagar är längtan tillbaka till ishallen och omklädningsrummet på Dalhousie University enorm.

Kanske på grund av att laget var ett härligt gäng, kanske på grund av att alla ledare var ytterst kompententa. Eller kanske på grund av att det är Canada.

Damlaget på Dalhousie University var i alla lägen lika mycket värda som herrlaget. Alla i bestämmande ställning såg två stycken seniorlag, det var aldrig prat om "visst damlaget har ju seniorspelare, men det likställs med, nja vad ska vi säga, 16-åriga pojkar". När det var målvaktsträning var det herrlagets målvakter tillsammans med damlagets målvakter på isen, inte "damlagets målvakter är så mycket sämre än herrlagets så därför måste vi bespara herrlagsmålvakterna lidandet om dom skulle vara med". På avslutningsfesten för alla idrottslag ställde alla målvakterna upp tillsammans med målvaktstränaren på kort. Detta var lika mycket privilegium för herrlagsspelarna som för damlagsspelarna. Det var aldrig så att vaktmästarna glömde eller var sena med tvätten för att det var ett damlag. Vi var där på exakt samma villkor som herrlaget.

Jag hörde heller aldrig något snack om att "ni i damlaget drar ju ingen publik", "ni kostar för mycket" eller "ni får ju inte ens tacklas, varför ska ni då vara ett universitetslag?" Alla år då vi gick till slutspel var det en självklarhet att vi skulle få spela detta som vi sportsligt gjort rätt för. Inför jul var det alltid "Skate with the Tigers" för småbarnen i området. Herrlaget sida vid sida med damlaget, oavsett vilka ligor spelarna kom ifrån eller vart dom efter skoltiden skulle spela. Det var inte så att dom såg det som pest och pina att behöva vara på isen samtidigt som damlaget utan dom tyckte faktiskt det var roligt att åka runt och snacka med oss.

Herrlaget hade en tränare som varit lagkapten i landslaget, flertalet av spelarna var draftade av NHL-lag och några gick vidare efteråt till Allsvenskan och även KHL. I damlaget gick dom flesta vidare efteråt till ett "riktigt" jobb, flera har precis blivit mammor och det är inte många av mina lagkompisar som spelar längre. Trots detta var vi där på exakt samma villkor med lika förutsättningar från skolan.

Alla dagar tänker jag på mina fyra år som universitetsidrottare. Vissa dagar går tankarna till dom drygt 3000 tjej- och damhockeyspelare i vårt land och förhoppningar att alla har det som jag hade det i ishallen och omklädningsrummet på Dalhousie University.