Alla dagar tänker jag på mina fyra år som student på Dalhousie University. Vissa dagar längtar jag tillbaka oerhört mycket. Det beror inte bara på att jag läste ett väldigt intressant program, att jag blev undervisad av väldigt proffesionella professorer eller att jag hade väldigt trevliga studiekamrater. Det beror till viss del att den tiden var relativt bekymmerslös och det enda man behövde oroa sig för om man skulle klara tentan, uppsatsen och/eller kursen. Man slapp ändlösa grubblerier om fast kontra rörligt elpris, bilförsäkringar, pensionssparande och byte till vinterdäck.

Ibland när jag går förbi bokhyllan hemma med alla tegelstenstunga kursböcker känner jag längtan till den här studenttiden, då man gjorde en total djupdykning i ett ämne. Då man under 15 veckors tid (ibland också 30) körde ner näsan i en gigantisk bok inte bara för att klara sluttentan men också för att det var intressant. Känslan av att förkovra sig och suga i sig så mycket kunskap som man bara kan är en helt otrolig känsla. En känsla som jag ibland kan sakna.

Ibland när jag ser bilder på studenter i dom där stora rockarna med färgglada huvor, som till exempel nu i oktober när det är Fall Convocation tänker jag tillbaka till min stora dag då jag efter fyra och ett halvt år av näsan i böckerna fick fira tillsammans med hela min familj. En stor dag då jag gick från att vara en student till att bli en Dal grad (Dalhousie graduate).

Ibland när jag tänker på en stor dag och Dal grad känner jag en enorm stolthet. Inte bara över min egna prestation utan att just idag är en stor dag på annat sätt. Idag tillkännagavs att Dal grad Arthur B. McDonald får 2015 års Nobelpris i fysik.

Alla dagar tänker jag på mina fyra år som student på Dalhousie University. Vissa dagar är längtan tillbaka till en nobel skola stor.