Tacksamhet är något vi i allmänhet är dåliga på att visa alla dom som lägger ner en hel drös med ideella timmar inom olika föreningar m.m Jag har upptäckt ännu ett område där vi kan bli bättre på att visa tacksamhet - nämligen människokroppen.

Förra sommarens försäsongsträning var lite jobbigare än vanligt, om jag ska uttrycka mig milt, eller ett rent helvete om jag ska gå rakt på sak. En krånglande stortå gjorde att jag fick plåga mig igenom varenda löprunda och varenda spänstpass. Med tanke på att jag springer två gånger i veckan och kör lika många spänstpass så kan man krasst räkna med ett minimum på tre timmar varje vecka med ilande och brinnande smärta. När jag sprang försökte jag tänka på något annat för att försöka stå ut och under vilopauserna mellan rusherna eller hoppen böjde jag mig ner och klämde åt med handen för att lätta på (läs lura) smärtan.

I våras tog jag mig till slut i kragen för att gå iväg och få hjälp med tån. Tack vare en mirakelkur i form av en enkel tåspridare är jag numera så gott som symptomfri. Nu har hela den här sommarens försäsong gått och jag har haft samma upplägg som föregående somrar. Löpning i förrgår och spänst igår men det var först då jag insåg hur skönt det är att kunna träna smärtfri. En hel sommar med ca 9 timmars träning i veckan utan att ägna detta en tanke eller ens minsta tacksamhet att jag nu har en fungerande kropp och utan att ha ont. Det här gäller inte bara den som tränar som en tok. Hur många har gett sig själva en klapp på axeln när ni har släpat er iväg på träningspasset trots att ni varit trötta och det har varit en jobbig, lång dag på jobbet? Hur många har gett sig själva en liten applåd för att man som 50-åring kunnat nå ner och nudda marken med fingrarna eller som 60-åring kunnat ta två steg i taget i trappan?

Gärna lite mer tacksamhet gentemot din egna kropp, den är ditt viktigaste redskap här i livet.