Idag är det bara en vecka kvar tills jag och min mamma ger oss iväg på vår traditionsenliga "jubileumstågluff" som inträffar det år då någon av oss fyller jämnare än vanligt. Det kommer bli dasslocksstora wienerschnitzlar, Törnrosaslott, Tyrolerhattar och gudomliga Alpvyer. Vidare kan jag nästan garantera att det kommer bli väldigt många skratt, ännu fler steg och helt enkelt galna uppTÅG!

Inte nog med att resfebern har börjat infinna sig med allt som ska göras på jobbet och hemma så att jag kan vara frånvarande den tiden som det handlar om. Det ska ju dessutom packas; något som inte är min starkaste sida. "Travel light" samtidigt som man ska få med sig tillräckligt mycket kläder m.m så man klarar sig. Finns det någon packningskonsult som man kan ringa till?

Jag har nog även drabbats av pionfrossa. Igår kväll kände jag en sådan otrolig lycka när mina fem pioner fått stöd, gräset runt omkring blivit slaget och alla har knoppar! Jag får ett leende på läpparna när jag tänker hur någon människa för, jag vet inte hur många decennium sedan planterade dessa fina växter, hur dom i, jag vet inte hur många år har fått kämpa för sin överlevnad mot kirschkål, tistlar och annat välväxande ogräs utan bokstavligt talat något stöd alls och hur glada dom antagligen är nu när någon bryr sig om dom. Jag hoppas bara dom klarar sig utan min omtanke och vänlighet när jag är på resande fot så inte dom också får resfeber.