När man nämner plantering av skog kan man få något i stil med ”det är så trevligt och rogivande att plantera skog, jag gillar det verkligen!” och när man frågar om dom vill hjälpa till får man något i stil ”nä, tyvärr jag ska tvätta alla golvlister med en tandborste” eller ”jag ska räkna hur många russin det är i burken hemma”. Å andra sidan finns det den andra sortens människor som rynkar lätt på näsan och säger ”det där med plantering är inte riktigt min grej”.

Igår planterade jag skog för första gången i mitt liv och nästan hela familjen Ederfors var inblandade. Daniel markberedde, jag och mamma planterade, pappa var hackare och drevern underhöll med sina spontan-yl. På med planteringssele med en plantkorg på var höft och sedan var det bara på att! Hacka, ner med plantan, lite jord, lyft upp plantan lite, fyll på med jord och trampa. Samma sak om och om igen; hacka, planta, jord, lyft, jord, trampa. Ganska enformigt och jag förstår lite den andra sortens människa när man måttar till ett perfekt slag med hackan och tvärstopp i en sten eller när plantornas rötter har trasslat ihop sig. Ont i ryggen, lerigt, revor och blåmärken på benen efter kvistar, svårt att ta sig fram och plantorna i korgen som aldrig tar slut!

Men allt det där negativa suddas ut när man får till dom där perfekt satta plantorna och man kan nästan se det framför sig hur dom växer och till slut blir stora, starka och ståtliga som står pall för Per, Egon, Gudrun m.m

Det finns två sorters människor och jag är nog inte en av dom; jag är en sådan person som gillar att plantera skog och som inte tvättar golvlister med en tandborste.