Återigen blev det ett succéartat födelsedagsfirande à la Ederfors Åkeri. Trots att jag har haft ångest för det i ca en vecka. Anledningen till detta var att det stod Zip line åkning på programmet. Höjdrädsla+Zip line = inga bekymmer eftersom en sådan person avstår från att åka. Höjdrädsla+Zip line+envishet = personen i fråga åker trots höjdrädslan.

För er som inte har åkt Zip line så kan jag berätta lite hur det går till:

Mitt ute i dom småländska skogarna åker man på en gropig och smal grusväg fram till parkeringen där man får gå sista biten upp på berget. Som om inte den höjden räckte, efter att ha fått på sig sele m.m och avklarad säkerhetsgenomgång, ska man upp i ett 15 meter högt torn. Längst upp var det som en balkong men utan räcken. Därifrån blev man fastkopplad på linan som gick till andra tornet. Sedan var det bara att släppa taget, åka iväg och hoppas att allt håller så man inte hamnade i den lilla göl som var precis bredvid tornet.

När jag kom fram och var på "fast mark" i andra tornet var jag alldeles skakig i benen, adrenalin som bara flödade och med en puls som närmade sig maxpuls. Det där var bara en mjukstart. Andra banan innebar att man ska åka fastkopplad i en lina i 370 m och med en toppfart av 70 km/h. Med mina fortfarande skakiga ben steg jag ut från tornet och swish iväg med ett dödsskrik som får Skriet från vildmarken att framstå som ett försynt jamande och som säkert hördes lika många mil som man hade utsikt över. Resterande banor samma sak: den läskiga känslan då hela kroppstyngden tryckte ner linan, tankarna på att det här är vansinne och till slut att med dom skakiga benen försöka sätta landningen lika bra som guiderna. Tänka sig att jag klarade av detta! Efteråt kände jag mig både odödlig och väldigt trött; inte så konstigt kanske när adrenalin och puls gått på högvarv i ca två timmar.

Nu blir det reklam: Åk Zip line på Little Rock Lake utanför Klavreström! En helt underbar upplevelse och jätteduktiga guider som var lugna, trevliga och väldigt professionella.