Natten till i lördags vid halv ett-hugget när jag inte kunnat sova någonting, varje sväljning var mer än en möda och varje hostning kändes som att lungorna var på väg ur kroppen (just då hade jag varit glad om lungorna hade försvunnit från kroppen) insåg jag att jag inte skulle kunna spela matchen mot Lund. Det var andra gången i år som jag varit tvungen att säga nej till match på grund av sjukdom och med tanke på att jag bara spelat en handfull matcher den här säsongen så blir det ingen bra procent på sjukfrånvaron.

Att säga nej till match på grund av sjukdom är något jag i hela mitt liv dragit mig för att göra. Om jag så nästan har legat på dödsbädden så har jag alltid kravlat mig ur den för att dra på mig munderingen. Ont i magen, ont i halsen, ont i huvudet eller ihållande hosta har inte spelat någon roll. Jag har alltid haft det mottot att aldrig säga nej till match. Man vill ju inte vara den som viker ner sig, den som sviker och förstör för laget. Man kan ju inte vara en svikare eller en vekling.

Men i lördags då jag mestadels låg i soffan, kollade på tv:n, hostade och den mest krävande aktiviteten var en både kort och lugn promenad i skogen så kände jag faktiskt lite stolthet över mig själv. Efter 24 år som aktiv hockeyspelare har jag lärt mig att inte äventyra min hälsa för att spela en match. Hade jag spelat denna till synes obetydliga match i fortsättningsserien hade jag kanske i värsta fall aldrig mer kunnat dra på mig munderingen  och uppleva dom där 60 minutrarna som vi hockeyspelare lever för.