Äntligen har domen fallit och som jag har våndats inför detta. Jag har förberett mig på allt från en specialdesignad, med andra ord svindyr, skosula eller ett lika dyrt inlägg till en hemsk operation som inte lockar mig jättemycket. Jag har föreställt mig att personen mittemot mig ska lägga pannan i djupa veck  och ropa ut till sin chef "Kenta, jag behöver lite hjälp här". Eller nästan ännu värre ett spontant hångarv och "Kenta, det här fula åbäket måste du se!" Men när jag drog av mig strumporna och han fick se min "skönhet" till stortå var det varken veckad panna eller hångarv. Han nämnde heller inte Hallux Valgus en enda gång utan sa bara: "Emelie, du har en kass stortåled, det är helt glappt i den" punkt slut. Inget kollapsat fotvalv, ingenting om ärflighet, fel skor eller ordet kärring. Så tydligen har min stortåled råkat ut för yttre våld; med andra ord hockeyrelaterat våld; med andra ord puck på foten på något sätt. Och det korkade huvudet har inte ens märkt detta utan glatt stoppat ner fotstackaren i ett par skridskor dag ut och dag in, år efter år. När den inte varit instängd i ett par illaluktande skridskor har huvudet istället beordrat löpning, hopp på höjden och längden samt snabba fötter.

Nu har sjukgymnasten som jag träffade igår gett huvudet helt andra order. Anpassning och avlastning. Vad gäller det första är jag inte helt säker på att jag förstår innebörden men jag kan tänka mig att han vill att jag ska gå av isen och sluta springa när det gör ont, till exempel. Avlastning betyder att jag har fått hudfärgad coachtejp för att staga upp denna kassa led och att jag ska ha en tåspridare mellan tårna när jag sitter på jobbet. Varken tal om operation eller förödmjukande kommentarer. En lättnadens suck och nya steg mot en problemfri stortåled.