Under gårdagen bestämde jag mig efter mycket om och men att skrida till verket och det var ungefär så här det inre samtalet lät när jag fattade beslutet. "Emelie, du har ont i foten, du borde gå iväg med det där". "Men hallå, du haltar ju inte ens, du behöver väl inte söka hjälp". "Emelie, tänk vad skönt att slippa den där brännande smärtan som kan komma lite när som helst". "Men ryck upp dig, man kan ju inte springa till sjukvården för minsta lilla". Till slut lyssnade jag på den första rösten och eftersom jag har bra erfarenheter, eller rättare sagt erfarenhet då jag bara har varit 2004 med ett knä, av Idrottskliniken i Växjö slog jag en liten signal dit.

Han som tog emot samtalet frågade lite om min fot och jag sa att smärtan kan komma när som helst. Vidare så frågade han hur länge jag haft besvär. Svaret blev, ja du det kan väl vara 2 år men att den här vintern har det blivit outhärdligt. "Jaså, så det kommer och går?" frågar han då och ja, det gör oftare ont på vintern men det kan väl kanske ha sin förklaring i att den stackars foten är konstant instängd i ett par kängor, vinterstövlar alternativt skridskor under årets mörkaste månader. I alla fall så verkar det som denna käre person på Idrottskliniken omedelbums drog slutsatsen att jag var någon halvgammal dam som drabbats av reumatism och i stället skulle iväg till en vårdcentral. Jag trodde att ett företag som kallar sig för Idrottskliniken är bättre lämpat för att ta hand om en person som är aktiv hockeyspelare och springer en till två gånger i veckan än vad en vårdcentral ute på vischan är. Det får vi aldrig veta nu, jag ringde till Aktiv Rehab istället och jag hoppas att jag kan få svar på varför min stortå krånglar, vad jag ska göra och förhoppningsvis kunna ordna någon form av inlägg till mig. Det är väl vad man kan kräva som motvillig-men-som-till-slut-fått-tummen-ur patient när man efter långa och jobbiga inre samtal lyfter telefonluren och söker hjälp.