Imorse när jag var ute på promenad tänkte jag vad jag skulle skriva för något inlägg härnäst. Det händer inte så mycket i trista och fattiga januari. Lite snö och lite hockeymöten som inte heller behöver någon utläggning. Men nu har jag kommit på något; här kommer en berättelse om ett helt vanligt damlag i hockey som siktar upp till högsta serien. Alla jobbar hårt både i gymmet och på isen. Det är sena kvällar och tidiga morgnar. Alla ställer upp; spelare, ledare och föräldrar. Ispremiär, träningsmatcher och seriematcher betas av. Så efter en lång säsong och när således slutmålet är nära så kommer dolkstöten. Beskedet som betyder att en stor, svart rullgardin går ner. "Ni får inte kvala till Riksserien".

Det är inte Växjö Lakers som jag fortsätter att älta om (även om jag fortfarande ofta tänker på det). Lakers var igår och Almtuna IS är idag. Vad blir det för lag imorgon?

Man säger att utvecklingen inom damhockeyn går framåt, men just idag är jag tveksam. Almtuna anno 2015 verkar inte ha tagit notis om det som hände i Växjö 2010 OCH 2011. Föreningarna måste ha så mycket stake att dom kan säga till laget redan innan säsongen att oavsett sportsliga resultat kommer ni inte kunna kvala. Vänta nu, varför skriver jag laget? Det handlar väl om att dom ska säga så till ALLA lag i föreningen?! Det vore inte heller helt fel om kommunerna visade lite mer stake än att rycka på axlarna, sucka och trött säga: det är ju tråkigt det här, men det är ju ingenting vi kan göra.

Jag och flera andra vet precis vad det är tjejerna i Almtuna IS går igenom just nu. Såret efter kniven kommer aldrig läka helt och vreden gentemot styrelse m.m i föreningen kommer finnas kvar för en lång tid framöver. Trots det var Lakers anno 2011 en jobbig men lärorik upplevelse, jag har blivit en starkare person av det och bandet mellan spelare, ledare och föräldrar blev, om möjligt, ännu starkare än vad det var innan det blev som det blev.