I helgen var det dags för ännu ett 10 årsjubileum, denna gång mycket ljusare än både tsunami- och Gudrunjubileet. För 10 år sedan fick vi strömmen åter och 9 dagars mörker efter stormens härjningar var över. Och för er stadsbor som inte alls förstår vad jag pratar om när jag säger strömavbrott så kommer här en liten berättelse om mina upplevelser post-Gudrun.

Första dagarna utan ström efter stormen var det rätt så mysigt; tända ljus, elda i kakelugnarna, lyssna på batteridriven radio, lägga patiens, tunnbrödsmacka med skinkost på tub och ville man lyxa till det lite till middagen kunde man värma ärtsoppa på vedspisen.

Det var väl dom första två dagarna som det var mysigt, sedan blev det bara en pina: Hämta vatten till hästarna på åkeriet och bära i hinkar från bilen till stallet, vara tvungen att sova på soffan för det var för kallt på övervåningen, trött på patiens och att lyssna på radio på finska. Trött på skinkost och ärtsoppa. Trött på att behöva äta grötfrukosten nere på åkeriet. Trött på att komma hem efter jobbet till ett hus som var 10 grader varmt och svära över när elden i kakelugnen inte ville ta sig. Det blev om möjligt ännu jobbigare när pappa kommer hem då vi fått upp värmen till 15-16 och muttrar "vad kallt det är!" och "hur länge ska vi behöva leva så här?!".

Så en dag, för ganska så exakt tio år sedan, när vi var på väg hem från jobbet ser vi att det lyser mer än vanligt i "Trängslet", ca 2 km från vårt hus. Var de ljus?

När vi även ser att vår närmaste granne har fått tillbaka strömmen kan vi lyckligt på väg uppför vår uppfart konstatera att det är slut på ärtsoppsätandet, bära ved till förbannelse och patienserna. Varde ljus!!!