Alla som har varit ledare på resa med idrottslag känner igen den här känslan av att kliva in i en bubbla när man tar på sig klubb-, distrikts- eller landslagskläderna. Det blir mycket tugg och diskussioner om gamla spelare, nya spelare, herrspelare, damspelare, uppspelsvarianter, träningsmetoder, skador m.m

Den hockeybubblan finns även som spelare; när det är dags för match är det bara det som gäller och allt fokus ligger på lagets och den egna prestation. För exakt tio år sedan spelade jag match med Växjö Lakers mot Linköpings HC hemma i Lakerdome. Jag minns att vi vann med 6-3, jag minns att jag inte alls var nöjd med att släppa tre puckar förbi mig men att spelet runt mål var bra, jag minns att jag blev intervjuad av Smålandsposten och jag minns att när jag bytte om ägnade jag inte en tanke på den tilltagande vinden som skulle bli en av dom värsta stormarna i Sverige. Jag var ju inne i min hockeybubbla.

Jag minns att en topp på en stor adventsgran hade knäckts, jag minns att när jag och min ständiga vapendragare mamma skulle stanna till på McDonalds var allt igenbommat och parkeringen avstängd eftersom den stora McDonalds stolpen vajade mer än naturligt. Fortfarande ingen tanke på allvaret i situationen.

Det var först när vi var på väg mellan Åseda och Kulla som jag insåg att det här inte ser bra ut. Med 2 km kvar till säkerhet kommer vi till en jättestor gran som ligger tvärs över vägen. Jag och mamma på ena sidan och Daniel som var på väg hem till Åseda på andra. Medan vi försökte kapa granen piskade vinden både oss och trädtopparna. Vi hörde trädtoppar eller hela träd som föll och det var bara att hoppas att vi inte skulle bli träffade. Totalt mörker och en lättnad när man hörde landningen. En lättnad som inte ens höll i sig en minut förrän nästa gren eller topp knäcktes. Inte ens där, när min enda bror, jag och min  mamma var så långt från säkerhet man kan komma och min pappa var ute på vägarna i en buss kunde jag ta av mig dom där stora skygglapparna som man har som hockeyspelare. Vi kom fram till att vi skulle ta Daniels bil till Kulla och han skulle ta den som vi haft från matchen ner till Åseda men då kom en tanke som jag i efterhand skäms så mycket för. "Men hur gör vi med min hockeyutrustning, ska den stå i bilen över natten eller ska jag försöka lyfta den över den hundraåriga, stora granen?" Tyvärr var jag fortfarande inne i min hockeybubbla.

Den där skrämmande känslan, när hela min familj var i fara kommer jag alltid bära med mig. Vissa miste livet den där kvällen för tio år sedan. Vissa fick fysiska men och andra fick ekonomiska när hela besparingen blåste omkull. Vissa klarade sig helkinnade men får än idag en obehaglig känsla och nästan illamående vid ljudet av vind som viner i trädtopparna eller när en gren knäcks vid avvverkning. Under en kväll för tio år sedan fälldes i dom småländska skogarna nästan en hel årsavverkning för hela landet. Stormen Gudrun drabbade vissa hårt, vissa lindrigare men alla i söder berördes.