Trots att jag har spelat hockey i ca 25 år och genom åren haft ett otal antal lagkompisar så har jag aldrig mist en lagkompis. Jag har aldrig behövt gå på en begravning för en person som jag har slitit tillsammans på träningar med, för en som jag har litat till fullo på att just den personen ger sitt allt för laget, för en som jag har vunnit med och förlorat med. Det vore en mardröm att förlora en lagkamrat, det vore en mardröm att gå på ett ungt barns begravning. Just i detta nu är det många i Åseda som genomlider en väldigt jobbig stund. Föräldrar har mist en son, ledare har mist en spelare och spelare har mist en kär lagkamrat.

Alfred fick aldrig uppleva den utmanande och utvecklande resa som hela ungdomshockeyn innebär; cuper i när och fjärran, zonmatcher med distriktet och dom stora storleksskillnaderna som inträffar under puberteten med målbrottssnacket om brudar i omklädningsrummet. Kanske hade det inte stannat vid zonmatcher utan han hade kanske fått spela TV-pucken, kanske hade han haft en lång och trogen karriär i Åsedas A-lag, kanske hade han gått ännu längre och kunnat leva på hockeyn? Det får vi tyvärr aldrig veta. Det vi vet är att han under sin hockeykarriär skulle ha påverkat fler lagkompisar och ledare genom sitt sätt att vara på och utanför planen. Nu stannade det vid dom lyckligt lottade i Åsedas C-pojkar.

Jag önskar jag kunde samla all min styrka och skicka till dom anhöriga men tyvärr går det inte. Allt vi runt omkring kan göra är att skaka på huvudet och suckande säga: det är inte rätt. Som hockeyspelare ska man inte behöva gå på en lagkamrats begravning.