Vädret har alltid varit och kommer alltid att vara ett hett samtalsämne. Kryper temperaturen ner på minusgrader så klagas det på att det är så j-a kallt och blir det, som nu, högsommarvärme så är det för j-a varmt! Jag brukar aldrig klaga på kylan med det ständigt återkommande mantrat: lite kyla har väl ingen dött av... Men nu har jag nog drabbats av värmeslag eller det lite klatschigare engelska uttrycket: heat stroke. Kanske inte så förvånande heller; sitta inne åtta timmar per dag i en varm plåtlåda där kvicksilvret kryper över 30-graders strecket nästan innan man slagit sig ner på kontorsstolen. När man väl har stämplat ut sätter man sig i en kokande bil för att sedan sätta sig på en träningscykel i husets varmaste rum. Träningströjan är genomblöt redan innan man tagit på sig skorna. Dagen avslutas med att man tar fram lien och slår lite gräs tillsammans med väldigt irriterande flugor. Resultatet blir förutom lite kortare gräs även att den dyngsura träningströjan numera är plaskvåt.

Men jag ska inte klaga på värmen. Jag härdar ut, genom att drömma mig bort. Tänk er själva en klar och solig vinterdag, ca fem minusgrader, solen skiner, ca en decimeter snö på marken som knastrar så där härligt under skorna. Man borstar undan det vita puder som ligger på verandan och börjar sedan sjunga "hej mitt vinterland" med kvasten som mikrofon. Dudubido, "nu biter frost i min kind".

Diagnos: HEAT STROKE