Det talas väldigt ofta om förutsättningar inom sportens värld. Hur vissa, exempelvis småklubbar eller idrottare av ett visst kön, inte har några förutsättningar för att kunna lyckas. Igår hade jag inte några bra förusättningar för att prestera bra på dom (för mig) jobbigaste cykelintervallerna. Jag hann inte mer än värma upp i 30 sekunder innan himlen lyser upp av en stor blixt och jag bara hinner räkna till 3 innan Tors hammare dundrar. Hoppa av cykeln och dra ut alla kontakter i huset, inklusive CD-spelaren. Tillbaka på cykeln för att fortsätta uppvärmningen. När jag sedan kör igång intervallerna upptäcker jag att jag inte har satt igång armbandsuret som ska visa hur länge träningen varar. En liten struntsak kan tyckas men inte för ett noggrant kontrollfreak och tillika perfektionist är det väldigt irriterande. Intervallerna fortsatte med att mamma försökte få igång CD-spelaren på batterierna så att mina högljudda flåsningar skulle dämpas lite så att hela byn skulle slippa höra mitt stånkande och dessutom höja motivationen markant. Så ingen musik och en drever som sprang omkring cykeln och till slut gav sig in i skrubben där föräldrarnas alla julsaker är, eller var, i säkert förvar. Han springer nerför trappen med en tuss från en av tomtarna och mamma springer efter hack i häl. Som upplagt för ett, om inte astma-anfall, så i alla fall ett jobbigt pass utan något bra resultat. Trots att förutsättningarna var allt annat än optimala blev det en bra prestation. Och det blev dagens läxa för mig.