Igår slötittade vi lite på lag-EM i friidrott på eftermiddagen och då slogs jag av hur negativa alla friidrottare är när dom blir intervjuade. Vareviga gång är det kommentarer som "jag känner mig i sån form, men det stämde inte idag", "Nä jag känner mig så sliten", "Killen framför mig ramlade" eller "Vinden log inte rätt". Årsbästa igår var nog ändå "Jag fick ju reda på igår att jag skulle springa 1500 m, och jag har ju bara tränad för att springa 800 m" och med en lätt suck avslutade personen "ja, det loppet får jag ju springa imorgon". Hallå! Vad är problemet! Du får möjligheten att springa ett extra lopp på bästa sändningstid i en av Sveriges största TV-kanaler.

Så igår kände jag bara att jag inte ville kolla på friidrott - tills dess att Sanna Kallur kommer tillbaka. Tänk vilken skillnad; redan innan hon har börjat säga någonting. Det räcker med att hon syns i kameran blir man så där glad. Hon har något visst i blicken; glödande och passionerade ögon som brinner oavsett om hon har sprungit ett "sju-helsikes" bra lopp eller om hon har gjort ett katastrof-lopp. När hon sprungit bra säger hon något i stil med: "Fy fasen vad häftigt!", "Det var så otroligt kul att springa idag!", "Vilken stämning på läktaren, jag nästan flög fram!". När hon å andra sidan sprungit dåligt slår hon näven i bordet och mellan raderna kan man lätt läsa: Nästa gång, då jäklar!

Snälla Sanna lär dina lagkompisar inom friidrotten hur man ska vara i tv eller, det som jag hoppas mest på, kom snarast tillbaka till banorna! Vi soff-experter vill ha lite positiv anda och glädje när vi ser på friirdott - och det är Sanna expert på!