Man ska ju inte ta med arbetet hem sägs det ju, men det händer. Utan att hänga ut någon så kan jag nämna en lastbilschaufför som går och tittar på bakgavelliftar, boogie m.m trots att personen är tusentals mil från arbetet eller en person som gräver ner kablar dag ut och dag in som går och tittar på elledningar i ett främmande land där han inte kommer att vara verksam. Jag har nu insett att det här fenomenet har drabbat mig med.

För ett tag sen ville mamma att jag skulle beskriva en kvinna jag träffat på en fest. "Hon har mörk, kort hår och vältränade hamstrings" sa jag. Och var jättenöjd med min beskrivning! Mamma var inte fullt så nöjd, men det var det jag lade märke till med denna människan.

Nu när skadehelvetet har drabbat Tre Kronor får jag ytterliggare ett bevis på yrkesskadan jag har. Jag blir på ren svenska helt upp-i-hejsan av skadade idrottare. Inte för att vara elak mot den skadade utan när det inträffar en skada på en match ser vi som jobbar inom området det som ett tillfälle att samla på sig ännu mer erfarenhet, om än på distans, av skadehantering.

När Ahnelöv, Jormakka o co blir liggande på isen går jag igenom i huvudet vad som ska göras. Så, så och så. Tackling i ryggen och rätt in i sargen --> blockera huvudet och kolla först medvetande och känsel o.s.v Samtidigt kan man med hökögon övervaka så att kompanjonerna som är på plats sköter sig. När det är klart börjar jag gå igenom vilka skade-alternativ det finns. Tackling mot huvudet - exempelvis hjärnskakning. Felskär - ledband eller muskelbristning. Sadistisk kan vissa tycka; intressant tycker jag och om jag inte hade haft detta brinnande intresse hade jag nog inte tillbringat 4 år på universitet med att dag som natt plugga, öva, testa och bli testad inom detta område.