Nu har jag överlevt tre dagar helt utan träning. Klapp på axeln för jag har klarat det utan att klättra allt för mycket på väggarna och jag har heller inte fått klagomål från min omgivning om aggressiva vredesutbrott. När man tränar i princip varje dag är det mycket som blir en vana. Jag kommer hem från jobbet, tar av mig jackan och skorna i hallen, går ut till groventrén och hämtar träningskläderna som hänger på tork. Så igår, en helt vanlig onsdag. Kom hem från jobbet, tog av mig jackan och skorna i hallen, gick ut till groventrén... När jag ser att det inte hänger några träningskläder där inser jag mitt kopiösa snedsteg. "Emelie, du ska ju inte träna nu på tre veckor..."

Nu vet jag inte vad den här lilla incidenten berodde på men jag har två teorier. Antingen är det en form av abstinensbesvär, att få hålla i träningskläderna skulle vara som en tröstande snuttefilt och ett första rop på hjälp: jag måste träna! Eller är det så enkelt att jag har gått ut till den där groventrén så oerhört många gånger nu så att det går med automatik. Ni vet den här mekaniken i hjärnan som gör att man inte behöver tänka på hur man tar sig från bostaden till jobbet. Abstinens eller autopilot, vad tror ni?

Apropå autopilot, finns det ett lag som verkar gå på autopilot. Skellefteå flyger fram mot andra finalen på två år likt en stor mäktig jumbojet. Dom matar på och det ser inte ut som dom behöver tänka när dom är ute på isen, dom bara gör. Det är bara att bocka och buga; tack för allt hockeygodis!