Hela helgen har jag spenderat i Landsbro och nu tänker ni säkert: Landsbro, varför skulle man vilja spendera en hel helg i en byhåla som Landsbro?! Medan andra, dom fåtal som ser Landsbro som en världsmetropol och mittpunkten i hela Sverige (kanske hela världen), gratulerar mig till en toppenhelg. Till er som undrar vad jag gjorde där så kan jag säga att jag var där som målvaktstränare på en utvecklingscamp för tjejer (U13-16) och till Landsbroälskarna kan jag säga att jag har haft en toppenhelg.

En sak som slog mig när jag parkerat vid ishallen och var på väg in var att det alltid är samma sak, ingenting har hänt sedan jag som nybliven tonåring åkte iväg på mina första hockeyläger med tjejer. Föräldrarna är förväntansfulla men jag tycker nog att man kan urskilja två sorters hockeytjejsföräldrar. Det finns dom som ser dom här lägrena som ett kliv på karriärsstegen och endast den bästa behandlingen av dottern är gott nog: min flicka ska bli Sveriges nästa Maria Rooth. Den andra sortens föräldrar tycker bara att det är jättekul att just deras dotter får vara med på något sånt här - träffa likasinnade tjejer från hela södra Sverige men framför allt, vara på is en hel helg! Spelarna är spända, flera är nervösa av flera olika anledningar, några rent av oroliga. Än en gång såg jag det i föräldrars och spelares ögon när jag kom in i Borohallen. Jag har sett det i min mammas ögon för år och dar sen men även i min egen spegelbild.

Jag hoppas att helgen var lika givande för spelarna som den var för mig. Det är så otroligt berikande att få dela med sig av sina kunskaper om hockey i allmänhet och målvaktsspelet i synnerhet. Jag tror även att tjejerna var rätt så trötta efter en helg full av ispass, fys, teori, tester och match men jag kan säga att det tar på ledarna med. Jag var totalt slut när jag kom hem och fick tvinga mig upp på cykeln för det inplanerade intervallpasset. Avslutningsvis vill jag tacka alla spelare och ledare från Landsbro samt endorfinerna som kickade in under träningen och åter gjorde mig pigg.