Under min långvariga karriär som puckmotare har jag ibland tänkt på vad "vanligt folk" tänker om oss målvakter och varför man väljer att ställa sig i mål. Varför bli målvakt när man blir sågad längs med fotknölarna för minsta lilla blunder? När man måste bära runt på den där stora, tunga och fruktansvärt otympliga utrustningen? När minsta lilla felaktiga position av t.ex arm leder till ett stort och ofta ömmande blåmärke? När man efter en omöjlig räddning får som mest några oengagerade klappar på benskydden som uppskattning?

Då är det väl bättre att bli utespelare? Det ska ju till en riktigt stor tavla för att någon ska höja på ögonbrynen och ifrågasätta ens kompentens på planen. Trunken med utrustning kan man nästan lyfta med ett lillfinger och ombytet borde inte ta längre än fem minuter, jämfört med dryga 20-25 minuter för dom där långsamma målisarna. När man uppnår det ultimata målet som utespelare, vilket för dom flesta är att göra mål, får man lyfta armarna i luften, skrika ut sin glädje, kanske även en sedan länge inövad gest för att avsluta euforin med en gigantiskt stor gruppkram och att high-fiva med ALLA i laget. Det låter ju nästan för bra för att vara sant!

Ja du varför bli målvakt... Kanske för att samma spelare kan ena matchen rädda ett helt lag för att andra förlora matchen för ett lag och att skillnaden mellan att bli hjälte eller syndabock är en väldigt tunn linje. Känslan av att vara hjälte och rädda ett helt lag är helt obeskrivlig! Som målvakt måste man både vara uthållig men samtidigt explosiv, smidig men samtidigt stabil, teknisk men samtidigt instinktiv, realistisk men samtidigt helt orädd.

Men som det gamla ordspråket säger: omväxling förnöjer. Någon match ibland som utespelare är nog inte helt fel. En nytändning!