I helgen som gått har jag haft några roliga upplevelser men tyvärr har det varit flertalet gånger som jag har fått sucka och tänka: aldrig får man vara riktigt nöjd.

Lördagen började med att jag nöjt kunde sätta upp dom första våderna i kontoret. Sedan blev det en biltur till Karlskrona med Bruce Springsteen på högsta volym och en nöjd Emelie som sjunger med. En vinst på planen med KHK gjorde mig också väldigt nöjd. Medan vi krigade på och spelade smart i Telenor Arena vann Juniorkronorna sin semifinal i JVM. Det blir final på hemmaplan; kan man bli annat än nöjd?! Sedan vände det. Hemma igen efter matchen satt jag och såg på när Canada slarvade bort sin finalplats. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

På söndagen torskade Canada i bronsmatchen och Sverige förlorade en nervkittlande final mot Finland efter ett snöpligt och kanske lite onödigt mål i Sudden. Det som skulle bli en härlig guldfest efter ett lyckat JVM-arrangemang i Malmö med många nöjda människor blev bara... blaha. Aldrig får man vara riktigt nöjd! MEN, under samma dag hann vi tapetsera färdigt kontoret. Så, alltid får man i alla fall vara lite nöjd!

Riktigt nöjd utan mer fundersam blev jag över Bo Franks uttalande om att dom två största klubbarna i Växjö inte (som det verkar) har något damlag. När Lakers stoppade sitt damlag för några år sedan hördes det inte jättemycket från den käre moderaten men nu när det här med Öster inträffade blåste han i stora varningstutan. Är det så att han anser att EN gång är INGEN gång när det gäller diskriminering av kvinnliga idrottare? Eller är damfotbollsspelare mer värda än damhockeyspelare och fotboll är mer kvinnlig än hockey; fotboll är en sport som kvinnor ska hålla på med? Eller är det så att Bo Frank är mer bundis med någon eller några i styrelsen i Lakers och inte kunde gå ut och kritisera dom när Lakers stoppade damlaget?

Hur som helst är jag väldigt onöjd om nu både Lakers och Öster står utan damlag. Ja ja, man får väl aldrig vara riktigt nöjd.