Bemärkelsedagen började som vanligt med en morgonpromenad och sedan frukost men istället för att åka till jobbet svängde vi västerut mot Ullared. Besöket på Gekås var lika trevligt som det har varit varje gång; många prylar hamnade i kundvagnen. Kötiden vid kassorna var lika ångestfylld som det har varit varje gång. Hur mycket har jag handlat för? Har jag verkligen råd med dom där dyrare adventsljusstakarna? Varför tog jag inte dom billigare för bara 30 kronor? När damen framför oss pungade upp med nästan 8500:- pustade jag ut lite grann - så där mycket blir det inte för mig i alla fall. Väl hemma samlades fem sjättedelar av familjen för att avnjuta revbensspäll och potatissallad. Självklart blev det även princesstårta.

Det var inte bara klackarna i taket på min födelsedag; jag fick en väldigt tråkig nyhet. Glada, trevliga, lysande, musikaliska, kämpande, duktiga, goa Louise Bjällebo har lämnat jordelivet. Alldeles, alldeles för tidigt. Jag var nog inte ensam om att under gårdagen tänka tanken: Varför? Varför skulle den där jävla sjukdomen släcka ännu ett liv? Den enda förklaringen jag kan komma på är att Gud har tröttnat på Elvis, Whitney Houston och Michael Jackson och behöver lite redig underhållning uppe i himlen. Hon finns inte längre bland oss men minnet av hennes strålande leende kommer alltid värma oss Åseda-bor. Louise, om du läser det här, du var en stjärna och du är en stjärna. Underhåll och roa alla där uppe! <3

Lördagsförmiddagen spenderades i ishallen hemma i Åseda; först var det hockeyskolan och sedan var det målvaktsträning. På eftermiddagen tränade jag ett pass och höll samtidigt lite koll på semifinalerna av TV-pucken. Efter det stack vi bort till Baggatorp för att räkna element och dörrar. Ännu mera hockey på tv:n - Skellefteå mot AIK och sedan Färjestad mot Luleå. Mellan dom två matcherna hann vi med att kolla DD från Eskilstuna där vi tack vare en väldigt utsträckt näsborre kunde casha in två rätt! Jag fick ta och äta lite tacos och smågodis som tröst när Luleå blev nollade av kaffepaketen.

Gårdagen inleddes med en löprunda och sedan hoop/snabba fötter. Efter frukost och promenad åkte jag och mamma till Oskarshamn för att "besikta" Ljustervägen i Göran och Jennifers regi och även deras tvåmånaders son Adam. Båda fick med beröm godkänt! Efter god mat, god cheesecake och gott snack åkte vi vidare till Arena Oskarshamn för att se finalen av TV-pucken mellan Västerbotten och Västergötland. Slutsats: VIlken match! Kort och gott.

För mig var det en hockeyfylld Allahelgonahelg men för många andra verkar det ha varit en Halloweenfylld Allahelgonahelg. Kan vi inte komma överens om att Halloween som infaller den 31:a oktober och innehåller bus eller godis med diverse utstyrslar är en sak medan Allahelgonahelgen är den första helgen i november, då ska vi tända ljus och tänka på våra nära som har lämnat jordelivet. Jag har absolut ingenting att vi blir nordamerikaniserade med Halloween-högtiden men vi måste kunna hålla isär dom här två högtiderna, både vad gäller sätt att fira och datum. Den här helgen tänkte jag lite extra på dom som jag saknar här på jorden, jag tänker inte nämna några namn med risk för att glömma någon viktig men ni finns där i mitt hjärta allihopa.

När vi äntligen hade kommit tillbaka till modern tid med el i huset, fungerande mobiltelefoner och värme så var det igår dags igen. Mitt under träningen gick strömmen IGEN och samma procedur än en gång - över en skivstång, under en boxningssäck och över en step-up bräda för att treva mig fram till en pannlampa. När gymmet äntligen var någorlunda upplyst av levande ljus började jag fundera på vad detta ström avbrott berodde på - det varken blåste och Simone har ju dragit vidare för länge sedan!

Alternativ 1: Det är något träd som har stått och vajat sen i måndags och först nu fallit ner på en elledning. Löjligt...

Alternativ 2: Eftersom det var Halloween igår kanske det är något spooky som började hända i Kulla. Som det är i dom här otaliga skräckfilmer jag har sett genom mina dagar. Djurkyrkogården och... Det var nog allt jag sett inom den genren. Ännu mera löjligt...

Alternativ 3: En av montörerna på One Nordic var inne på kontoret och fick kartor utskrivna av oss. Men han fick inte några treats i form av wienerbröd eller kanelbullar. Kan det vara One Nordic som spelar oss ett spratt? Bus eller godis. Njae nu börjar nog fantasin dra iväg lite väl mycket. Ännu mera löjligt.

Så här i efterhand fick vi reda på att det var något tjall på linjen och jag funderar på att ge montörerna en godispåse som tack för att vi fick strömmen tillbaka lagom till Luleås vändning mot Örebro. Vi svenskar förstår nog inte vilket jobb elmontörerna, grävmaskinisterna och skogshuggarna har gjort för oss dom senaste dagarna och jag tycker vi alla ska uppskatta deras risktagande, möda och slit lite mer.