Igår var det återigen dags för mig att spela mot HV71 och jag minns med ett leende på läpparna sist jag intog Kinnarps Arena för match. Det var med Lakers damlag och vi kunde efter en nervbrytande, hjärtinfarktsframkallande och skräckfilmsspännande match dansa segerdans i omklädningsrummet och skråla till Tina Turners "Simply the Best". Vi vann med 3-2 och det kändes verkligen som en vinst. Det var då; nu är nu. Trots att det var en annan ishall, andra lag och andra förutsättningar kändes det som tiden stått stilla. Flera av mina kära lagkamrater från Lakerstiden fanns på isen, Bissen med sin härliga Håkan Lönngren-dialekt var speaker, Linneas trogna fanclub stod redo på läktarplats. Nog med nostalgi nu. Nu är nu. Matchen vann HV71 med solklara 7-0 men det hade nästan varit mer naturligt att vi hade sträckt armarna i skyn, ropat "fan vad bra" och kramat om varandra. Trots att vi förlorade kändes det mer som en vinst och det är en andelning till att älska idrotten. Hela KHK spelade som gudinnor; täckte skott, spelade tråkig men ack så effektiv sarg-ut hockey. Och jag, ja - jag var där. Jag nollställde alla tankar och grubblerier. Är det kaos på F18 DM i Rydaholm där jag borde vara som representant? Kommer jag ha olidligt ont i foten? Är jag itne för gammal för det här? Hur många mål kommer suveränen HV göra på mig? Hur förnedrad kommer jag att bli? Allt var som bortblåst när jag klev ut på isen. Nu är nu.

Under min 23-åriga hockeykarriär har det nog både hänt en och tre gånger att jag har haft motståndares föräldrar på läktaren som tidigare har varit mina lagkamraters föräldrar. Så var fallet igår med. Skillnaden den här gången är att det inte var motståndares föräldrar utan min familj som var på läktaren. Det är inte bara mina underbara lagkamrater från Lakerstiden jag saknar utan även alla runtomkring det laget. Hur mycket man än tänker på dåtiden och saknar vissa människor, platser och upplevelser måste man ibland nollställa tankarna. Nu är nu. Det är vi som är KHK!