Har på senare år ansett mig ha ett relativt bra löpsteg, kanske inte som kenyanerna men ändå inte fy skam. När jag är ute och springer har jag oftast känslan av att jag är stark, snabb och någorlunda vältränad. När jag möter någon på mina löprundor får jag intrycket (kan vara helt felaktigt) av att dom imponeras av mitt löpsteg och hur tränad jag är.Igår var allt det som bortblåst! Dom som mötte mig på den småländska vägen måste ha tänkt: "vad jobbigt det ser ut att vara, kan verkligen hon springa Beeptestet på uppåt nivå 10"? Jag hade känslan av att vara en person som aldrig rört på mig och som plötsligt fått för mig att börja springa; och löpsteget, ska vi nog inte ens prata om. Det var mer som att jag stapplade fram med armar flaxande för att kämpa mig fram (centi)meter för (centi)meter.

Så när jag kämpade som mest, tror faktiskt att det var i en nerförsbacke till och med, så fick jag en sån där aha-upplevelse och det var nästan att man kunde se lampan tändas över mitt svettiga huvud. Dagen innan hade jag kört intervaller på cykeln och ett rätt så tufft spänstpass. För en gångs skull hade jag faktiskt lite känning av träningsvärk i baken eller Gluteus Maximus som den så fint heter och lampan tändes när jag insåg hur mycket av löpkraften som kommer från denna stora muskel/kroppsdel. Dagens lärdom: All kraft sitter i baken!

Idag har jag ingen träningsvärk, eller i alla fall inte i den muskeln och det ska jag fira med ett cirkelträningspass innan det blir ett kärt återseende av Skavlan.

För att inte bara klaga på gårdagen avslutar jag med att gratulera KHK som vann premiärmatchen i överlägsen stil i Hockeyallsvenskan!