Du har varit vid min sida länge nu och vi har levt med varandra i flera år. Du har varit med mig när jag har mått bra, du har varit med mig när jag har mått dålig. Det spelar ingen roll om jag har känt mig pigg eller hängig, du har ändå gjort dig påmind, när som helst och var som helst. Så fort du kommer och hälsar på får jag svårt och andas och blir lite rädd. Mamma är orolig att du kommer att ta kål på mig. Det finns flera andra som har samma problem som jag och vi har rädslan, ilskan och oron gemensamt.

Så snälla du, försvinn ur mitt liv förbaskade astma!

Ni kanske har räknat ut att jag körde cykelintervaller igår och att min kära astma kom och hälsade på mig på gymmet. För er som inte har astma kan jag förklara hur det går till. Tänk er att ni kör 70/20 (alltså 70 sekunders hårt arbete och 20 sekunders vila) samtidigt som någon tar strypgrepp på er. Ja, 70/20 är inte så där jättekul i vanliga fall och med astma är det ett h-e rent ut sagt. Tur att ett av mina motton här i livet är: det som inte dödar, det härdar.