Igår var det dags för den efterlängtade ispremiären, vilket kan jänmföras med kalvar som släpps ut på grönbete. Varje säsong är det samma sak; jag inser hur mycket jag älskar ljudet av skridskoskär och skott i sargen, hur jag älskar synen av den första pucken som kommer emot mig och hur mycket jag älskar doften av den kalla ishallsluften. Igår insåg jag även hur mycket jag älskar känslan av att vara så stor som möjligt och att jag täcker allting av målet, känslan av att få göra en T-push efter cirka fyra månader av väntan, känslan av att göra en perfekt butterfly slide och känslan av att alla puckar stannar hos mig - att jag är som en magnet gentemot puckarna! Jag älskar känslan av att känna dom muskler som inte har varit igång under sommaren och som bara används när man är på isen och jag älskar till och med känslan av hur tekniken försämras när orken börjar tryta och det bränner i benen!

Den här våren och sommaren har som vanligt inneburit ca 15 veckor med 12 timmars träning varje vecka. Det blir ungefär 180 timmar av massor med löpning, intervaller, snabba fötter, grodhopp, bänkpress och knäböj. För att inte tala om alla mag- och ryggövningar som har hunnits med. Då kan man fråga sig om det verkligen är värt allt detta slit, svettande, träningsvärk och smärta. För mig är svaret ja; all den här tråkiga försäsongsträningen är mödan värt för den futtiga en timme och tio minuter då jag upplevde den ultimata lyckan!